Halmstads slott byggdes då Halmstad ännu var danskt. Byggherre var Kristian IV som lät anlägga flera städer, slott och befästningar – däribland Halmstads slott. Slottet stod kvar 1615 och bestod av fyra flyglar runt en stensatt borggård.
Södra flygeln med det höga tornet disponerade kungen och länsmannen över Halland. I östra flygeln, närmast Nissan, låg slottskyrkan och några förråd. Västra och norra flyglarnas markplan rymde bostäder för tjänstefolk samt kök, brygghus och mjölkhus. Porttornet i norra flygeln var entré – precis som idag.
Kungen och hans länsman hade en gård här, ”Halmstad gaard”, redan innan slottet byggdes. Naturstenen som syns tydligt i norra flygelns yttermur kan härröra från denna gård.
Slottet ritades förmodligen av kungens arkitekt Hans van Steenwinckel den äldre. Han avled innan bygget påbörjades och kollegan Willum Corneliusson fick ta över. Stilen kallas för Kristian IV-renässans – utmärkande för den stilen är det höga smala tornet med sin sirliga huv. Kungen använde slottet vid sina inspektionsresor och för avkoppling.
Halland och Halmstads slott tillföll Sverige med freden i Brömsebro 1645. Sedan dess har länsförvaltningen och landshövdingeresidenset varit inrymt här.
Omkring 1780 skedde stora ombyggnader av slottet, bland annat ändrades takfallen på södra och västra flygeln. Östra flygeln höjdes och blev sädesmagasin. Tegelfasaderna putsades och färgades gula. Vid sekelskiftet 1900 byggdes östra flygeln om igen, fick tre våningar och sitt nuvarande utseende. På 1930-talet tillkom tegelmuren runt trädgården och under andra världskriget byggdes där ett skyddsrum. 1997-1998 återfick fasaderna sin ursprungliga röda nyans.
I drabantrummet i den norra flygeln finns en uppsatt relief som föreställer Halmstads belägring år 1563 i det skede, då den svenske kungen Erik XIV:s belägrande trupper fördrivs av danskarna under Fredrik II. Originalreliefen finns på Fredrik II:s gravmonument från 1598 i Roskilde domkyrka.
Drabantrummet är det enda rummet i slottet som fått behålla sin ålderdomliga prägel genom tiderna. Ingången var dock tidigare från gården, där fönstret nu sitter. Öppningen mot portgenomgången är upptagen senare. Dekorationen är återställd med ledning av bevarade målningsrester från 1600-talet.
1920-1935 kom slottet att spela en stor roll i modern svensk konsthistoria. Den dåvarande landshövdingen Axel Mörners son Stellan var en av sex medlemmar i Halmstadgruppen, en erkänd konstnärsgrupp som representerade den kontinentala surrealismen i Sverige. Stellan Mörner och Esaias Thorén tilläts dekorera stora salongen med tio stycken 1700-talsinspirerade väggmålningar föreställande gudinnor. De symboliserar de romerska dygderna; hoppet, lyckan, troheten, kyskheten, måttligheten, kärleken, rättvisan, styrkan, sanningen och klokheten. Under 1960-talet tapetserades målningarna över men ett parti runt en dörr togs fram på nytt 1975.
Statens fastighetsverk beslutade hösten 2000 att restaurera salongen. Det visade sig att väggmålningarna fanns kvar under tapeterna och var i förhållandevis gott skick. Väggmålningarna konserverades av målarmästaren Per Torstensson. Samtidigt gjordes en genomgripande renovering och komplettering av den lösa inredningen av Statens fastighetsverks inredningsarkitekt Carita Kull. Våren 2001 var restaureringen klar.
Halmstads slott är en del av vårt gemensamma ägda kulturarv och förvaltas av Statens fastighetsverk och är sedan 25 januari 2935 statligt byggnadsminne.
Hur kommer det sig att det står en skulptur av Pablo Picasso, en av världens mest inflytelserika konstnärerna under 1900-talet, i Halmstad?
Jo, Picasso donerade 16 unika skulpturer till städer runt om i världen, varav två till städer i Sverige – Halmstad, och Kristinehamn (som jag skrivit om tidigare. Det är till stor del tack vare vägingenjören och konstintresserade Stig Nordström att ”Kvinnohuvud” finns i Halmstad. Det var han som kontaktade Picasso som i sin tur blev intresserade skulpturen hit.
Picasso sände två fotografier på olika skulpturer, där ”Kvinnohuvud” var den som föll i smaken. Halmstad stad skickade tillbaka fotografier på platsen i olika vinklar och ljusförhållanden. Det gjordes även ett fotomontage där skulpturen placerades in. Picasso godkände platsen genom att signera fotomontaget och returnera det.
”Kvinnohuvud” är 15 meter högt och gjort i blästrad betong. Den är ett porträtt av Picassos sista fru, Jacqeueline Roque. Det är Picassos vän, den norske konstnären Carl Nejsar, som som har utfört verket.
När skulpturen uppfördes 1971 blev den omdiskuterad. Vissa ansåg att den utgjorde ett hot mot den vackra parken, som idag kallas för Picassoparken, och det gick inte att förstå vad den föreställde. Verket har även felaktigt anklagats för att inte vara äkta. Ursprungligen var ”Kvinnohuvud” tänkt att bli 18 meter högt. Men, det ansågs vara för högt och den sänktes till 15 meter.
Halmstads Teater invigdes den 13 november 1954. Men, det har spelats sedan åtminstone 1800-talet i Halmstad. Den första inhystes 1866 i Hotell Mårtensson på Storgatan, där resande teatersällskap framträdde.
Halmstads teaters premiärföreställning var August Strindbergs ”Dödsdansen” i regi av Karin Kavli och med flera välkända skådespelare: Karin Kavli själv, Kolbjörn Knudsen, Erland Josephsson, Mona Dan-Bergman och Alicia Florin. Föreställningen gavs ett stort utrymme i lokalpressen – där den rubricerades som ett av Strindbergs största verk.
År 1918 motionerades det i stadsfullmäktige om en utredning för att lösa den växande stadens behov av en större teater och konsertsal. Den teaterintresserade politikern och bagaren Fritz Gyllensvärd engagerade sig i hög grad för att detta skulle bli verklighet. När han avled 1927 efterlämnade han en donation på 100 000 kronor till Halmstad ”för att underlätta byggandet av en teater och i någon mån trygga dess drift.”
På 1930-talet ordnades en tävling om en teaterbyggnad. 50 förslag lämnades in och vinnare blev Göteborgsarkitekten Sven Brolid. Byggandet kom dock inte igång på grund av andra världskriget. När kriget tog slut tog planläggningen ny fart. Staten bidrog med 242 000 ur Lotterimedelsfonden. Ett genombrott för teaterbygget ägde rum då politiker föreslog att man skulle undersöka om teaterbygget kunde kombineras med ett nytt Folkets Hus, vilket så också blev fallet.
Som arkitekt till projektet anlitades KF:s Gösta Hedström, som kom att arbeta med projektet i hela nio år.
Jag blev positivt överraskad när jag klev innanför dörrarna till Halmstads Teater i samband med att jag var där på konferens, det såg inte alls ut inne på teatern som jag förväntade mig, med tanke på tegelfasaden (i den gamla Folkets Hus-delen och som är där entrén till teatern är. Teatern har en rik konstnärlig utsmyckning (som det så fint heter), flera av konstnärerna hörde till konstnärskollektivet Halmstadgruppen. Jag fick med några av dessa utsmyckningar på bild i alla fall.
I foajén, på entréplan, vid trappan ned mot Festsalen, hittar man väggmosaiken ”Arbetaren bygger samhället” av Axel Olson. Den är en hedersbevisning till bagaren och politikern Fritz Gyllensvärd som kämpade för att Halmstad skulle få sin teaterlokal.
När man går upp för den vackra marmortrappan och tittar snett upp till höger så kan man ana Barbro Nilssons gobeläng, ”Hamnen i Lissabon”. Den är vävd efter en skiss av Sven X:et Erixson. För att se hela vävnaden så är mitt tips att ta till vänster när du kommit upp till andra våningen, och titta ”över” trappan. Denna vävnad är en gåva från staden Halmstad i samband med invigningen av Halmstads teater 1954.
På väg in mot Stora Salongen, så sakta ner lite och ta en titt på gallersmidet ”Komedianten” av Erik Olson. Bland figurerna i gallret märks Apollon med sin lyra och Harlekin.
Den högra väggen vid entrén till Stora Salongen upptas av en stor freskmålning utförd av Halmstadgruppens samtliga medlemmar. Målningen har fått namnet ”Teaterns utveckling genom tiderna”. Varje konstnär har valt ett tema med anknytning till teaterhistorien.
Axel Olson skildrar ”Det antika dramat”, Erik Olson ”Mysteriespelet”. ”Marionetter” är Esaias Tegnérs bidrag medan Sven Jonson har valt ”Musiken”. Stellan Mörners parti bär namnet ”Ur teaterns värld” och Waldemar Lorentzon har valt att skildra ”Livets drama”.
Även inne i teatersalongen, med sina drygt 900 platser är det konst. Den röda sammetsridån inramas av två väggmålningar utförda av Halmstadkonstnärerna Hans Fagerström och Erik Törning. Till höger om scenen finns Eriks målning med motiv hämtade från rymden i form av figurer med anknytning till stjärnbilderna. Hans Fagerströms kubistiska målning till vänster om scenen står i nära samklang med takmålningen utförd av Pierre Olofsson och Karl Axel Pehrsson. Den magnifika takkronan är designad av byggnadens arkitekt Gösta Hedström.
Utöver Stora salongen och Festsalen, som är en så kallad Black Box, det vill säga ett (ofta svartmålat) rum utan fast möblemang där spelplatser och publikplacering kan varieras på ett valfritt sätt från en uppsättning till en annan, så finns även Figarosalen. Figarosalen var från början en biograf och är som en ”byggnad i byggnaden”.
Utöver teater, konserter, standupföreställningar, shower med mera så finns här även möjlighet att anordna (och delta på) möten och konferenser. Det finns förutom ovan nämnda salonger tre konferensrum samt att den övre foajén är en perfekt plats för lite större möten. Det är med andra ord en högst levande teater!
Nationalmuseum på Blasieholmen i Stockholm slog upp portarna 1866, men museets historia äldre än så. Den började 1792, då Konglig Museum inrättades i Kungliga slottet. Nationalmuseum är därmed ett av Europas äldsta konstmuseer.
Grunden till Nationalmuseum är de kungliga konstsamlingar som efter Gustav III:s död till stor del övergick i statlig ägo. Enligt kungens intention inrättades ett museum i Kungliga slottets nordöstra flygel för hans samling av antika statyer och i slottets nedre del för galleri. Redan 1814 diskuterades behovet av en särskild byggnad, men det skulle dröja till 1845 innan Riksdagen beslutade att uppföra ett museum.
Museibyggnaden ritades av arkitekten Friedrich August Stüler. Den är inspirerad av venetiansk arkitektur. Fasaden kläddes in med kalksten från Borghamn, Östergötland, och har en klassisk utformning.
För inredningsarbetet ansvarade Fredrik Wilhelm Scholander. Nedre vestibulens väggar kläddes med polerad marmorstuck. Golv och väggar är klädda med röd och grå kalksten och grönturkos kolmårdsmarmor och vit eller grå carraramarmor. Portalerna i vestibulen är huggna i carraramarmor och dekorerade med antika mytologiska huvuden. Övre trapphallen fick den mest påkostade inredningen och var tänkt att rymma Gustav III:s antika skulptursamling.
Nationalmuseum invigdes som jag skrev högre upp 1866. Delar av den konstnärliga utsmyckningen, till exempel Carl Larssons frescomålningar, tillkom senare.
Under åren har museibyggnaden disponerats om, byggts om och moderniserats för att passa nya behov. Senast var 2014-2018.
Nationalmuseum är Sveriges konst- och designcentrum. I samlingarna finns måleri, skulptur, teckningar och grafik från 1500-talet till sekelskiftet. Samlingen med konsthantverk och design sträcker sig från 1500-talet till idag. Här finns både fasta och tillfälliga utställningar.
När jag och min syster besökte Nationalmuseum fick vi tipset om att börja högst upp och jobba oss neråt. Och det är också vad som står i det lilla informationsbladet som man får. Följ Tidslinjen, som är en slinga på två våningsplan, som skildrar sex sekel genom museets konst- och designsamlingar.
I Skattkammaren (på mellanplan) kan man se över tusen små föremål av stor betydelse. Här visas en stor del av världens största samling porträttminiatyrer tillsammans med smycken från nu och då, dosor och fickur.
På entréplan hittar man förutom entré, museibutik, café, bar och restaurang även en skulpturgård som man inte får missa.
Nationalmuseum är förklarat statligt byggnadsminne sedan 1935.
Även om man kanske inte är så konstintresserad så kan jag rekommendera ett besök här, för byggnaden i sig är väl värd ett besök. Jag tog inte så många bilder under mitt besök här, utan det blev mest på själva byggnaden.
Mitt inne i centrala Stockholm finns två skärgårdsöar som på ett nästan mirakulöst sätt undgått att exploateras. Det är Skeppsholmen och Kastellholmen – två grönskande lummiga öar mitt i den brusande miljonstaden.
En gång var Skeppsholmen och Kastellholmen tillslutna och hårdbevakade världar fyllda av militära hemligheter, men i dag är de öppna för alla som söker ett andningshål i den stressade storstaden. Öarna i Nationalstadsparken, Stockholms innersta skärgård, är fyllda av historia och har mycket att ge av natur- och kulturupplevelser.
Kastellholmens äldsta historia är inte helt klarlagt. På 1200-talet ingår den, tillsammans med Skeppsholmen, i kung Magnus Birgerssons donation till Klara kloster. Då kallades ön för Notholmen, här drog man not efter strömming och nors.
I mitten av 1600-talet flyttade svenska flottan från Blasieholmen (där bland annat Grand Hotel och Nationalmuseum ligger, till Skeppsholmen och Kastellholmen. Här uppfördes bland annat ett kastell, som namnet på ön antyder, och ett sjukhus för flottans män. En annan iögonfallande byggnad på Kastellholmen är Skridskopaviljongen som faktiskt uppfördes av marinförvaltningen.
Sedan 1993 förvaltar Statens Fastighetsverk (SFV), allt på Kastellholmen. SFV restaurerar byggnaderna och fyller dem med nya verksamheter – nu med målet att vara tillgängliga för alla.
I dag är Skeppsholmen och Kastellholmen en del av Nationalstadsparken. Den bildades 1995 som den första i sitt slag i världen. Parken sträcker sig från Ulriksdal och Haga slott i norr ner över Djurgården och Skepps- och Kastellholmen. Miljöerna i detta område är skyddade för sina höga kultur- och naturvärden och finns här för oss att uppleva.
Jag och min syster tog en promenad runt Kastellholmen när vi var i Stockholm en helg i slutet av mars 2025, och det här inlägget handlar om de byggnader som vi såg i samband med vår promenad.
Skridskopaviljongen – På 1860-talet blev skridskoåkning omåttligt populärt bland de högre samhällsskikten. 1866 bildades Kungliga Skridskoklubben i Stockholm, men redan några år tidigare hade en ”kunglig” skridskobana anlagts på isen mellan Skepps- och Kastellholmen.
År 1882 lät marinförvaltningen bygga ett klubbhus för Kungliga Skridskoklubben, efter ritningar av arkitekten Adolf Emil Melander. Den liknar en romantisk borg med tinnar och torn. Den känns inte alls militärisk. Byggnaden var enbart för trivsel och nöje och snart använde även Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS) den som klubbhus på sommaren. De nyttjade redan kajerna på Skeppsholmen och Kastellholmen.
Skridskoklubben upplöstes 1901, men KSSS stannade kvar till 1919. Därefter använde Flottans musikkår huset som en musikpaviljong fram till 1971. Under några år i slutet av 1980-talet var här ett arkitektkontor och det var här Vasamuseet ritades, med en god vy över byggplatsen.
År 2009 avslutades en genomgripande restaurering av byggnaden, då stora delar av den rika inre dekorationer återställdes. I dag har Skridskopaviljongen återfått sin funktion som festsal.
Skridskopaviljongen är förklarat statligt byggnadsminne sedan 1993.
Kastellet som finns här på Kastellholmen byggdes 1848, i nygotisk stil, efter ritningar av Fredrik Blom och Carl Meijer. Från början var fasaderna putsade och målade med tegelröd färg, fasadteglet tillkom på 1890-talet. Det här är det tredje kastellet på platsen. Det första kastellet uppfördes på 1660-talet, då Skepps- och Kastellholmen blivit flottbas. 1746 var det förfallet och ersattes av ett nytt. En lördag i juni 1845 flög det kastellet i luften efter ett misslyckat experiment med ammunition och ammunitionsfabriken. Smällen hördes långväga. Man uppförde ett nytt kastell, och det är det som står på Kastellholmen i dag.
Kastellet planerades som en del av Stockholms försvar. I flyglarna fanns logement med små rum för 112 man. På tornets plattform stod en 60-pundig kanon. Nedanför batteriplan fanns åtta 12-pundiga kanoner. Redan 1858 byggdes logementet om till bostäder för befäl.
När andra världskriget bröt ut 1939 blev Kastellet en del av Stockholms fasta luftförsvar. Tornet och batteriplan utrustades med snabbskjutande luftvärnskanoner. 1956 dömdes lokalerna ut som bostäder och på 1970-talet byggdes de om för kontor och konferens.
Flottan lämnade Kastellholmen och kastellet 1990. I samband med detta halades örlogsflaggan ner för gott. Trodde man. Protesterna från allmänheten över den brutna månghundraåriga traditionen blev så stora att flaggan efter bara några veckor blåste från kastellet. Sedan dess kommer det en värnpliktig från Livgardesdragonernas kasern på Lidingövägen till Kastellholmen varje dag för att hissa och hala flaggan.
Kastellet blev förklarat statligt byggnadsminne 1935.
Hantverkarbostället uppfördes från början som ett sjukhus åt flottan. Sjukligheten var stor bland krigsfolk i kaserner. Därför byggdes det ett sjukhus för flottans män på Kastellholmen 1736. Det hade då en våning med två sjukrum och ett rum för fältskären, läkaren. ”För de sjukas konservation” byggdes en badstuga, flottbasens största.
Badstugan med två basturum och tre torkrum sköt ut i vattnet framför sjukhuset. Den började tidigt användas som extra sjuksal då de 50 sängplatserna på sjukhuset inte räckte till. Sjukhuset byggdes på med en våning 1789 och blev en rödmålad länga med fönsterluckor och tegeltak.
Sjukligheten, var som jag skrev, hög på flottbasen och 1828 tillkom ett ”sommarsjukhus” med 50 sängar. Det var flyttbart, det första i sitt slag i landet, och konstruerades av flottans arkitekt Fredrik Blom. De extra sjuksalarna kom väl till plats 1834, när en koleraepidemi bröt ut i Stockholm.
Sjukvården flyttades till Skeppsholmen 1845 och husets övervåning blev kasern för skeppsgossar. De utbildades till sjömän och/eller befäl i skolan på Skeppsholmen och sommartid på fartyg till sjöss. Huset i övrigt rymde lägenheter för arbetare på flottans varv; blockmakare, smedgesäller, segelsömmare och murmästare.
1878 byggdes huset om efter ritning av arkitekt Victor Ringheim och fick dagens utseende. Det inreddes med bostäder för varvsabetare och började kallas Hantverkarebostället. Än i dag är det ett bostadshus med lägenheter som hyrs privat via Stockholms stad.
Mitt inne i centrala Stockholm finns två skärgårdsöar som på ett nästan mirakulöst sätt undgått att exploateras. Det är Skeppsholmen och Kastellholmen – två grönskande lummiga öar mitt i den brusande miljonstaden.
En gång var Skeppsholmen och Kastellholmen tillslutna och hårdbevakade världar fyllda av militära hemligheter, men idag är de öppna för alla som söker ett andningshål i den stressade storstaden. Öarna i Nationalstadsparken, Stockholms innersta skärgård, är fyllda av historia och har mycket att ge natur- och kulturupplevelser.
Skeppsholmens äldsta historia är inte helt klarlagd. På 1200-talet ingår den, tillsammans med Kastellholmen, i kung Magnus Birgerssons donation till Klara kloster. Då kallades ön, med varierande stavning för Vångsön. Här plöjde eller ärjade man sin åker. Stadsholmen och Norrmalm dominerades av Brunkebergsåsens grusbranter och det var förmodligen ont om god åkermark i borgen Tre Kronors och stadens omedelbara närhet.
På slutet av 1500-talet kallades Skeppsholmen för Lustholmen, och användes då som rekreationsplats av de första Vasakungarna. Gustav Vasa lät anlägga en trädgård här och Erik XIV anordnade ofta fester här. Johan III lät inhägna en trädgård på holmens södra sida och uppförde ett lusthus med utformning och utsmyckning av arkitekten och konstnären Willem Boy.
Namnet Skeppsholmen dyker upp i mitten av 1600-talet med att örlogsflottan med sina varv och verkstäder förläggs hit och ön var under cirka 300 år flottans ö. Det är under denna tid som ett flertal av de nuvarande byggnaderna, ritade av dåtidens främsta arkitekter som Nicodemus Tessin den yngre, Johan Eberhard Carlberg och Carl Hårleman, uppförs.
Sveriges första örlogsflotta, som skapades då Gustav Vasa köpte in och lät beväpna gamla Hansakoggar från Lübeck, var inte större än att de kunde förtöjas vid bryggan nedanför Stockholms slott. I takt med att flottan växte förlades den först till nuvarande Blasieholmen (där bland annat Grand Hôtel och Nationalmuseum ligger), men drottning Kristina tyckte inte det var någon vacker syn från slottet utan beslutade 1634 att skeppsgården skulle flyttas till Skeppsholmen.
Efter freden med Danmark 1679 bestämde Karl XI att örlogsflottan skulle förläggas till Karlskrona. Skeppsholmens byggnader fick nu under en period olika civila användningar. 1715 blev Skeppsholmen åter flottbas för att skydda Sverige från ryssen som krossat svenska armén i slaget vid Poltava 1709.
1953 beslutade riksdagen att flytta örlogsbasen (till Muskö), men delar av verksamheten dröjde kvar under hela 1970-talet.
1959 beslöts att Skepps- och Kastellholmen i framtiden skulle bli ett centrum för konst och kultur. På Skeppsholmen ligger museerna Moderna museet, Arkiv- och designcentrum och Östasiatiska museet samt utställningshallen Bergrummet och Skeppsholmen kallas inte för inte Stockholms museiö.
Sedan 1993 förvaltar Statens Fastighetsverk (SFV) allt på Skeppsholmen. SFV restaurerar byggnaderna och fyller dem med nya verksamheter – nu med målet att de ska vara tillgängliga för alla. Förutom museerna som jag nämnt finns här även hotell, restaurang och teaterverksamhet här.
Idag är Skeppsholmen och Kastellholmen en del av Nationalstadsparken. Den bildades 1995 som den första i sitt slag i världen. Parken sträcker sig från Ulriksdal och Haga slott ner över Djurgården och Skepps- och Kastellholmen. Miljöerna i detta område är skyddade för sina höga kultur- och naturvärden och finns här för oss att uppleva.
Jag och min syster tog en promenad runt Skeppsholmen när vi var i Stockholm en helg i slutet av mars 2025, den här gången besökte vi inga museer, men det kommer vi garanterat göra vid ett annat tillfälle. Nedan är de byggnader som jag tog en bild av på denna promenad, och det finns mycket mer för oss att upptäcka!
Torpedverkstaden uppfördes 1879-1880 på platsen för den gamla Tyggården, som förråd till flottans varv, efter ritningar av civilingenjören Albin Ferdinand Medberg. 1901 flyttade det nybildade Torpeddepartementet in på vindsvåningen. Bottenvåningen fick fyra vattentäta källare med sex meters takhöjd och kar för provtryckning av elkablar till minor. I den sydligaste källaren låg ett maskin- och ångpannerum, därav byggnadens höga skorsten. Halva övervåningen var förråd för 200 torpeder, den andra halvar var torpedverkstad.
1918 byggdes ett nytt förråd uppe på berget och större delen av nedervåningen blev verkstäder. Den låga tillbyggnaden i söder tillkom 1940 för tvätt- och omklädningsrum.
Efter nedläggningen av Stockholms örlogsvarv 1969, tog Sjöfartsverket över verkstäderna och från 1980-talet har byggnaden använts olika kulturverksamheter. Idag finns Moderna dansteatern och Teater Galeasen i byggnaden. Här finns även en restaurang i en av de gamla verkstäderna.
För att påminna om byggnadens historia har ägaren, Statens Fastighetsverk, deponerat tre torpeder från 1940-talet på gården framför byggnaden. Närmast kajen ligger en Torped 25:5 (53 centimeter) avsedd att bestycka motortorpedbåtar. Den väger 1,6 ton och är sju meter lång.
Intill ligger en Torped 25:6 (53 centimeter) som var avsedd för ubåtar, speciellt för ubåten Vargen. Den väger 1,6 ton och är sju meter lång. Den tredje torpeden är mindre, 2,6 meter lång och kallas Torped (40 centimeter) och den användes bland annat på ubåtar för självförsvar.
Tittar man lite noggrant på bilden nedan så ser man tre byggnader. Byggnaden närmast i bild är Byggnadsdepartementet, eller Bondlängan. Bondlängan skulle fungera som en avskärmning och mur mot örlogsvarvets område. I bondlängan inrättades spruthus, vedbodar och magasin av olika slag. För ritningarna stod Flottans arkitekt, Victor Ringheim, som var major i vid Flottans mekaniska kår. Bodarna har förändrats till både utseende och funktion vid flera tillfällen genom åren. På 1870-talet inreddes en mangelbod när den gamla smedjan byggdes om till bad- och tvättinrättning. 1916 byggdes hela anläggningen på med en våningen för att ge plats åt kontor, verkstäder och förråd för Flottans Byggnadsdepartement. 2003 renoverades hela byggnaden till kontor Idag är Strömma AB hyresgäst.
Byggnaden i mitten är Östra kanslihuset, även kallat Vaktstugan. På denna plats byggdes år 1730 en blockmakarverkstad och från 1830 inrymdes Flottans högvakt här. Den nuvarande byggnaden uppfördes som kontor åren 1862-1864 efter ritningar av Victor Ringheim. Samtidigt som detta hus byggdes fick Västra kanslihuset, sitt nuvarande utseende. Mellan Östra och Västra kanslihuset uppfördes ett gjutjärnsstaket med grindar. Tillsammans har husen trots sin lilla skala ordnats till en monumental entré till området.
Under uppförandet av Östra kanslihuset fick man med kungens tillstånd sätta upp ett så kallat ”byggnadsur” i ett torn på taket. Det finns fortfarande kvar. Östra kanslihuset användes som varvschefens kansli från 1875 till 1969, då örlogsvarvet flyttade till Muskö, Karlskrona. Sedan dess används huset som kontor. Flottans högvakt fanns kvar i huset till år 1900. Idag är Strömma AB hyresgäst.
Huset längst bort i bild, Västra kanslihuset, uppfördes ursprungligen 1745 för att bland annat inrymma högvakt, mönstersal och arrester. Huset ersatte då en äldre byggnad som hade brunnit ner samma år. Det om- och påbyggdes 1778 för att inrymma ämbetslokaler för örlogsvarvet och örlogsstationen.
Arkitekt till denna ombyggnad var Charles Apelqvist, konstruktör vid örlogsvarvet. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende, som jag skrev om i texten om Östra kanslihuset, vid en ombyggnad 1862-1864 efter ritningar av Victor Ringheim.
Huset användes i nästan 200 år som kansli av Stockholms örlogsstation och örlogsvarv. Från 1937 till början av 1950-talet fungerade det bland annat som ämbetshus för den befälhavande amiralen vid Ostkustens marindistrikt. Därefter fanns här olika avdelningar av örlogsvarvets kansli till dess att de flyttade sin verksamhet till Berga örlogsstation, Haninge, 1969. Därefter var det slut på marinens tid i huset.
I samband med att Arkitektur- och designcentrum övertog Moderna Museets ursprungliga lokaler i Exercishuset så byggdes huset om mellan åren 1966 och 1968 för att bli kontor för Arkdes och andra verksamheter. Idag är Arkitektur- och designcentrum och Nobis AB hyresgäster.
Stenen på bilden nedan är en minnessten som kallas för Svensksundsmonumentet. Stenen restes 1890 till hundraårsminnet av sjöslaget vid Svensksund utanför Kotka i Finska viken. Den svenska skärgårdsflottan vann där en överlägsen seger över den ryska flottan. Segern ledde till den för Sveriges del hedersamma freden i Värälä den 14 augusti 1790, som avslutade det krig som brutit ut 1788.
Huset på bilden nedan kallas för Gamla Sjökrigsskolan. Det uppfördes åren 1876-1879 för Kungliga Sjökrigsskolan. Flottbasen hade egna arkitekter men för Sjökrigsskolan anlitades slottsarkitekt Axel Nyström. Skolbyggnaden skulle signalera status och stolthet och fasaderna i italiensk nyrenässans blev därför särskilt påkostade med bland annat riksvapnet, Oscar II:s monogram, ett vikingaskepp och namn på storamiralens segrar fram till 1808.
Kungliga Sjökrigsskolan inrättades 1867 och innan byggnaden på Skeppsholmen stod klar så utbildades sjöofficerare i Karlskrona och vid krigsakademin på Karlbergs slott.
Kungliga Sjökrigsskolan utbildade underlöjtnanter vid Kungliga flottan. Eleverna, ”kadetter”, var mellan 13 och 16 år när de började den sexåriga utbildningen. Förutom vanliga skolämnen läste de bland annat sjökrigskonst, navigation, skeppsbyggeri, befästningskonst, krigs- och sjölagar. Utbildningen skedde dels här i skolan, dels på örlogsfartyg.
På bottenvåningen fanns laboratorium och modellsal, dessutom små bostäder för en officer, vaktmästare, portvakt och dräng. En trappa upp låg sju klassrum med plats för 16 elever i varje. Två trappor upp fanns en ”Uppställnings-, föreläsnings- och ritsal”. Dessutom fanns här logement för kadetter och ytterligare en officersbostad. Tornet på taket användes som observatorium.
Med tiden blev byggnaden för liten för sin verksamhet och 1943 flyttades utbildningen till Näsby slott, Täby. Sedan 1984 används Gamla Sjökrigsskolan som kontor. Idag är fastigheten uthyrd till ett privat forsknings- och utbildningscenter.
Byggnaden är blåmärkt av Stockholms stadsmuseum, vilket betyder att ”bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Gamla Sjökrigsskolan är förklarat byggnadsminne sedan 1935.
Amiralitetshuset byggdes för Amiralitetskollegium, flottans överstyrelse. Det stod klar 1650 och rymde kontor, krigsrättssal, rådssal och segelförråd. Huset ritades av Louis Gillis och uppfyllde drottning Kristinas önskan om en representativ vy från slottet. Det hade höga sirliga gavlar, dekorerade fasader och en portal av sandsten, krönt med riksvapnet.
Genom sitt läge vid Stockholms centrala delar och romantiska gestaltning är Amiralitetshuset dels en symbolbyggnad för stormaktstiden och flottan, dels ett viktigt landmärke i huvudstadens historiska stadsbild. Det är också örlogsstationens äldsta bevarade byggnad.
Efter att flottan flyttat till Karlskrona 1680 kom Amiralitetshuset i slutet av 1600-talet att användes som riksarkiv. Rikets alla handlingar flyttades hit efter den stora slottsbranden 1697. 1704-1705 genomfördes en renovering efter Nicodemus Tessin den yngres ritningar. Det blev en byggnad med fönsterluckor av järn och en fasad utan dekorationer. Arkivet flyttades ut under 1750-talet och huset byggdges om till spannmålsmagasin, och från 1794 kom byggnaden att användas som kasern.
På 1820-talet var det återigen aktuellt för en ombyggnad och flera förslag upprättades av flottstationens arkitekt Fredrik Blom. Hans förslag godkändes först 1843 och ombyggnaden kunde starta.
Viceamiralen, som var inspirerad av myten att kasernen en gång varit Johan III:s lusthus, beställde på eget initiativ ett nytt förslag på fasadgestaltning i nederländsk stil. Detta förslag godkändes och till idag bevaras denna romantiska exteriör med fyra hörntorn.
På bottenvåningen fanns mindre rum för kontor, kök och bespisning. På andra våningsplanet fanns bostäder om 1 rum och kök för underofficerare och stora rum för förläggning i de två övre våningarna. På 1940-talet delades förläggningsrummen in i mindre rum, som finns kvar i dagens planlösning.
År 1952 byggdes huset om med Rudolf Cronstedt som arkitekt för att tjäna som kansli för Ostkustens marindistriktsstab fram till 1982 och blev då återigen amiralitetshus.
Byggnaden renoverades interiört under 1997 och används idag som kontor.
Amiralitetshuset blev förklarat byggnadsminne 1935.
Klara kyrkogård, i centrala Stockholm, har i stort sett samma utsträckning idag som den hade på 1600-talet. På kyrkogårdens södra sida finns en rad gravkor uppförda under 1700-talet. Här fann bland andra Carl Michael Bellman sin sista vila.
I norra vapenhuset i Klara kyrka finns en gravkammare med bland annat Anna Christina Wargs (Cajsa Warg) grav.
På Klara kyrkogård återfinns gravarna för Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren, Carl Gustaf af Leopold, Gustaf Åkerhielm, Lennart Helsing, Johan August Sandels och Per Thunarf. Den sistnämnde var organist i Klara kyrka i omkring 30 års tid.
På benhuset märks en lång inskription på latin ägnat åt den österrikiske diplomaten Christoph Theodor Antivari (1690-1763). Man vet inte så mycket om Antivaris bakgrund. Han var, med några korta avbrott, från 1728 och till sin död 1763 kejserlig resident i Stockholm. Han tjänade två tysk-romerska kejsare, Karl XV och Frans I samt kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Under hans tid som sändebud i Sverige regerade Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771).
Antivari stod bakom många donationer i Stockholm, bland annat till Klara kyrka. Han ägde ett omfattande bibliotek, med talrika volymer om historia och juridik. Antivari adlades ”von” 1763, men blev aldrig introducerad, samma år som han avled.
Mitt bland raden av gravkor ligger kyrkans begravningskapell, även kallat Lillkyrkan. Byggnaden uppfördes 1889 efter ritningar av arkitekt Gustaf Dahl. Fasaderna är målade med gul oljefärg. Yttertaket är format som en kupol och täckt med kopparplåt. Byggnaden är blåmärkt enligt Stockholms stadsmuseum.
Varje vardag på förmiddagar möts Lärjungaskolan inne i Lillkyrkan – det är en folkhögskolekurs för dig som vill lära dig mer om den kristna tron och fördjupa dig i lärjungaskap. Under några eftermiddagar varje vecka möts också Stockholms missionärsskola här inne.
Gustaf Fredrik Åkerhielm (1776-1853) var en friherre, militär, teaterchef och ämbetsman. Han var son till ryttmästaren Samuel Fredrik Åkerhielm och Fredrika Lovisa Uggla. Han blev kornett vid Livhusarerna 1793 och ryttmästare 1801, deltog i finska kriget och blev 1810 överstelöjtnant. År 1811 tog han avsked med överstes titel.
Efter den militära karriären bytte han bana helt. 1818-1823 var Åkerhielm direktör för Kungl. Maj:t Hovkapell och spektakler. Han var chef för Kungliga Teatern i Stockholm, och författade några tragedier, som exempelvis ”Engelbrekt”.
Åkerhielm hade flera karriärer på gång. Han blev ordförande för Styrelsen för Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket, Kriminalvårdens föregångare, år 1826. Han försökte humanisera fångvården i tidens anda. År 1827 blev han även generaltulldirektör.
Från 1800 deltog Åkerhielm i riksmötena och var även riksdagsman. Han var ordförande i Konstitutionsutskottet 1817-1818, statsrevisor 1820, ordförande för riksgäldsfullmäktige 1821-1831. 1831 kallades han till statsrådet, och tillhörde Karl XIV Johans mer moderata rådgivare. När oppositionen tvingade fram förändringar i statsrådet tvingades Åkerhielm avgå.
Han var gift två gånger. Första hustrun Åkerhielms syssling, Helena Charlotta, men äktenskapet var barnlöst. Han gifte om sig med den danska hovfröken Elisabet Sofia Anker, vars mor var av pommersk adel. I det äktenskapet fick han sonen Gustaf Åkerhielm som kom att bli statsminister.
Nils Nyman Jonasson var det inte lätt att hitta någon information om. Men, det jag har fått fram är att han var handelsman och bryggare. Han föddes 1709 och avled 1762. Han ska på något sätt ha hjälpt Klara kyrka och fattighus efter branden 1751 och suttit i kyrkorådet. Han gifte sig den 5 februari 1736 med Christina Westman född 1719 och avliden 1795. Christina var ett av nio barn till den rike bryggaren Lorenz Eriksson Westman (1690-1730) och Magdalena Lütkeschwager Lorentz. Christina fick dottern Christina med Nils. Vid makens död övertog hon hans bryggeri och fastigheter. Hon bodde i ett eget hus på Norrmalm med en hushållerska, fem tjänstekvinnor och tio bryggardrängar. Hon ska fram till sin död ha varit fullt frisk och handlingskraftig, och ärvdes av sina dottersöner.
Christina blev 1738 ägare till Kirsteinska huset, och utverkade tillstånd att året därpå inhysa Stenborgs teater genom att hyra ut det till Carl Stenborgs teatersällskap. Bellman beskrev henne i sin ofullbordade levnadsbeskrivning från 1794 som barsk, ”manhaftig” och myndig, med förmågan att sätta sig i respekt, överviktig och ständigt iklädd en karaktäristisk bindmössa. Hon ska också ha varit gästfri, godhjärtad och välgörande. Christina Nyman skildras i skådespelet ”En konung” av Oscar Wijkander från 1870.
Det är inte ofta man hittar mer information om kvinnan än mannen, men i det här fallet var det onekligen så, vilket gläder mig oerhört mycket.
Carl Gustaf Leopold (1756-1829) var en svenska författare, poet och dramatiker. Leopold var son till tulltjänstemannen Carl Adam Leopoldt och Märta Christina Hobel, och växte upp i Norrköping.
Leopold skrev en avhandling om svensk rättstavning, vilket lade grunden till den moderna svenska stavningen.
Han ingick äktenskap 1790 med Sarah Petronella Fehman (1761-1829), vars mor var oäkta dotter Frederik V av Danmark. Det var ett barnlöst äktenskap.
Sin egentliga ryktbarhet erhöll Leopold genom sitt ”Ode öfver den 1 nov. 1778”, (datumet för Gustav IV Adolfs födelse) vilket utgick i två upplagor och hälsades med stort bifall.
I februari 1786 blev han biträdande sekreterare till kung Gustav III som gav honom bostad på slottet och som även redde ut hans affärer. Nu följde framgång på framgång. I juni 1786 valdes Leopold till ledamot av Svenska Akademien som förste innehavare av stol nummer 16. I början av 1787 blev han bibliotekarie vid Drottningholms bibliotek och 1788 kungens handsekreterare.
Leopold var inte allmänt uppskattad av sina samtida. Inofficiellt kallades han ”Hans Poetiska Majestät”, men det var med viss sarkasm.
Leopold tillkallades under ryska kriget till kungen för att denne ville njuta av hans vittra umgänge och kvicka skämt.
Med kungens död (1792) upphörde naturligtvis Leopolds dittills innehavda befattning, och han fick jobb på tidningen Extra Posten. När Gustav IV Adolf blev myndig (1796) flyttade Leopold tillbaka till Stockholm. 1799 utnämndes han till kansliråd och fick åter en fast syssla och en lugnare ekonomisk ställning.
Leopold adlades 1809 med namnet af Leopold. Han blev vid samma tid som adlandet även ledamot av Kanslistyrelsen. Ätten utslocknade med honom 1829.
Sina senare år tillbringade Leopold tillbakadragen och dikterade åtskilliga populära filosofiska betraktelser samt en mängd med brev.
1832 lät Svenska Akademien uppföra den här gravvården på Klara kyrkogård över sin ledamot och hugfäste även 1861 hans minne genom en medalj, då Bernhard von Beskow författade hans biografi. Efter Leopolds död utgavs de tre sista delarna av hans ”Samlade Skrifter”.
Carl Fredrik Gylling (1765-1837) var kryddkramhandlare i Stockholm och farfar till bröderna Gustaf Erik (1850-1912) och Johan August (1852-1917), av vilka den förre blev svensk konsul i Montreal och den senare docent i latin i Lund och lektor i Visby. Och det är vad jag fått fram om honom.
Författaren och översättaren Lennart Hellsing (1919-2015) son till köpmannen Paul Hellsing och Sigrid Rohloff föddes i Västanfors, Västmanland.
Efter att ha gått tekniskt gymnasium arbetade han som ingenjör, bokhandelsmedhjälpare och journalist samt låg inkallad under andra världskriget i Tornedalen. Han var litteraturkritiker i Stockholms-Tidningen och barnboksskribent i Aftonbladet.
Han var gift med den finländska operasångerskan Maaria Eira 1947-1952 och med skådespelerskan Yvonne Lombard från 1953 fram till sin död och de fick fem barn, bland andra författaren Susanna Hellsing, konstnären Petter Hellsing och författaren Jöns Hellsing.
Lennart hade under åren 1943-1944 fått barnverser tryckta i tidskriften Vi och han debuterade 1945 med diktsamlingen Akvarium och utkom samma år med barnboken Katten blåser i silverhorn.
Med boken Krakel Spektakel och Kusin Vitamin (1952) inledde Lennart Hellsing ett samarbete med tecknaren Poul Ströyer. Krakel Spektakel förekommer sedan i ett antal av Hellsings böcker. Flera av Hellsing verser och visor har blivit tonsatta, verserna i Bananboken tonsattes av Georg Riedel och ”Här dansar herr gurka”, ”Krakel Spektakel” och ”Det var så roligt jag måste skratta” är tonsatta av kompositören och pianisten Knut Brodin.
Lennart Hellsing var också en flitig översättare, bland annat av engelska barnkammarrim. Utöver Ströyer har Hellsings böcker illustrerats av bland andra Tommy Östmar, Stig Lindberg, Fibben Hald och Ulrica Hydman Vallien.
Hellsing erhöll Gulliverpriset 1971 och har suttit i Svenska barnboksakademin. 1989 utnämndes han till filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet. Hellsing var också finalist för sitt livsverk som barnboksförfattare till H.C. Andersen-medaljen både 2010 och 2012.
Carl Michael Bellman (1740-1795) behöver väl ingen större presentation. Hans mest kända verk är Fredmans epistlar och Fredmans sånger, och han betraktas som en av Sveriges största nationalskalder. Hans produktion var synnerligen riklig och omväxlande, den omfattande bland annat dikter, visor, ordensparodier, skådespel, översättningar och religiös diktning. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade Ulla Winblad.
Carl Michael Belmman var son till sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre och Catharina Hermonia. Han föddes i Stora Dauerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan. I samband med arvsskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Dauerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd).
Bellman fick sin utbildning i hemmet av informatorer. I december 1757 anställdes Bellman på prov i Rikets ständers bank, trots att siffror inte var hans starka sida. I januari 1759 avlade han inträdesprov för anställning vid Riksbanken och visade då upp kunskaper i franska och tyska, men fortsatt svaghet i matematik. Att han anställdes har därför tolkats bero lika mycket på kontakter som kunskaper. Till sommaren blev han extra ordinarie vid Riksbanken, vilket var en oavlönad anställning. Bellman fortsatte att bo hos föräldrarna, och levde på lån.
År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med ”Evangeliska dödstankar”, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnade sin mor. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil.
Bellman levde över sina tillgångar, vilket gjorde att han drog på sig skulder. Efter att ha begärt avsked från banken anställdes han 1764 vid manufakturkontoret, bland annat efter att styrelsemedlemmen Anders Lissander gått i god för honom.
Det Lissanderska hemmet tog alltmer formen av en litterär salong, med Bellman som huvudattraktion. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Bellman fann också en scen ute på krogarna, där han underhöll med dryckesvisor.
1767 fick Bellman arbete på generaltulldirektionen, där han 1770 avancerade kansliet.
1772 genomförde Gustav III en statskupp och Bellman tog monarkens parti. Hans ”Gustafs skål” blev kampsång för kuppmakarna. Kuppen ledde bland annat till att tulldirektionen omorganiserades och Bellman förlorade sin tjänst, även om han fick behålla lönen. Han kunde vid behov fortfarande inkallas, vilket han inte gillade. I september 1775 befriades han från dessa uppgifter.
Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. I januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet och samma år fick han titel hovsekreterare.
Efter att ha erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847). De fick fyra barn tillsammans. Det första fick kungaparet Gustav III och Sofia Magdalena som faddrar.
Familjens ekonomi var hela tiden ansträngd, ingen av de vuxna tycks ha haft sinne för ekonomi. Lovisa kan möjligen ha bidragit till att förbättra inkomsterna genom sömnadsarbete, vilket egentligen ansågs otänkbart för högre ståndspersoner.
Bellman var medlem i flera ordnar, bland annat Frimurarorden, Augustiorden och Par Bricole. I slutet av 1780-talet började Bellman alltmer umgås i konstnärskretsar och inte som tidigare med mindre framgångsrika författare.
Trots att Bellman var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant. Bellman och hans familj flyttade ofta, hela tiden till sämre bostäder. Sista adressen låg i ett hus nära Gamla Kungsholmsbron i korsningen Gamla Kungsholmsbrogatan och Lilla Munklägersgatan, idag en del av Centralstationens banområde. På denna tid låg detta utanför staden.
I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. År 1794 sattes han i arrest för en obetald fordran, en så kallad bysättning, i högvaktsflygeln, på Stockholms slott. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Bellman avled strax efter att han släppts ut ur häktet, en vecka efter sin 55-årsdag, i tuberkulos. Han begravdes på Klara kyrkogård i en omärkt grav. På 1840-talet skapades en gravplats på Norra Begravningsplatsen i Solna. År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.
Anna Maria Lenngren, född Malmstedt (1754-1817) var dotter till Magnus Brynolf Malmstedt, professor vid universitetet i Uppsala, och Märta Johanna Florin.
Under sin fars ledning fick hon en omfattande beläsenhet, särskilt inom den latinska och franska litteraturen. Efter att hon fyllt 18 år började hon publicera dikter i olika tidningar, främst osjälvständiga stilkopior. Hennes första mer betydande dikt blev ”The-Conseillen”, publicerad 1775, i vilken hon gisslar skvallret, förtalet och struntpratet bland damerna vid tebordet.
Som ung sysslade Lenngren med översättning bredvid sitt eget skrivande av olika texter bland annat operor och dramatik till bland annat Bollhusteteatern.
1870 gifte sig Anna Maria med kommersrådet och tidningsredaktören Carl Peter Lenngren. I samband med giftermålet upphörde hennes offentliga författarverksamhet, men hon publicerade anonymt under 1780-talet ett 50-tal dikter i Stockholms-Posten. I samband med att hennes man blev ägare av tidningen började hennes bidrag till tidningen bli flitigare. De främsta av hennes dikter härrör från tiden 1793-1800.
Lenngren var medlem i sällskapet Utile Dulci. Hennes främsta genre är satiren, riktad mot högfärdig adel såväl som dem som fjäskade för den. Hon skrev också idyller, men vände sig mot den urvattnade form, ”så sann och menlös att den bräker”, som den vanligen tog sig och skrev istället om mer konkreta händelser, som en fest i en prästgård.
Lenngren uppträdde främst anonymt, och förs efter efter hennes död gav maken 1819 ut hennes dikter under titeln ”Skaldeförsök”. Hennes namn var dock välkänt i litterära kretsar, och Svenska Akademien försökte upprepade gånger finna sätt att visa sin uppskattning utan att hon ville motta den, och Carl Gustaf af Leopold diskuterade till och med i ett brev om hon kunde tänka sig att bli invald.
Hennes död föregicks av svåra och långvariga plågor orsakade av bröstcancer. Hon genomgick en smärtsam men fruktlös operation och dog ett år därefter.
Det är något med att promenera på en kyrkogård som ligger mitt i en pulserande stad, det är trots allt myller runt omkring ändå ett lugn här. När jag besökte Klara kyrka och kyrkogård en marsdag 2022, så hade jag inte så jättelång tid på mig då jag bara hade några timmar i Stockholm innan det var dags att åka hem. Jag hoppas jag kommer ha möjlighet att besöka kyrkan och kyrkogården igen, med lite mer tid den gången.
Klara kyrka, eller S:ta Clara kyrka, har en historia som sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet då klarissorna kom till Stockholm. Dagens kyrka är i mångt och mycket en kyrka från 1800-talet.
Klarissaorden, som är den kvinnliga grenen av franciskanerorden, etablerades i Stockholm i slutet på 1200-talet. Klostret levde i stor välmåga fram till 1400-talet. Då började antalet nya nunnor minska, inkomsterna tryta och väpnade konflikter drabbade klostret så att det fysiskt förföll. Även om klarissornas kloster formellt stängdes av Gustav Vasa på 1530-talet så hade det förvandlats till en ruin redan tidigare.
Det finns ett fåtal handlingar som rör S:ta Claras klosters uppkomst, klostrets arkiv förstördes nämligen i samband med att klostret revs 1527. Klostret nämns första gången i ett brev utfärdat 1286, utfärdat av kung Magnus Ladulås. I brevet donerar han mark på Norrmalm som blev en grundplåt till klostret. Detta skulle bli det enda klarisinneklostret i Sverige. Tio år tidigare hade Magnus Ladulås grundlagt franciskanerklostret på Riddarholmen.
Klara kyrka byggdes upp på nytt i slutet av 1500-talet av den holländske byggmästaren Hendrik van Huwen, för att nu fungera som församlingskyrka. Kyrkan har sedan dess haft många arkitekter inblandade i byggnadens vidare gestaltning, bland annat Willem By, Göran Josuae Adelcrantz, Carl Fredrik Adelcrantz, Carl Hårleman och senast Artur von Schmalensee. Kyrkan förstördes allvarligt i en brand under mitten av 1700-talet. Kyrkan byggdes upp igen men under 1800-talet skedde flera stora ombyggnader och hela interiören fick ett nytt utseende. Med sitt 116 meter höga torn är Klara kyrka Sveriges och Skandinaviens näst högsta kyrka, efter Uppsala domkyrka.
1989 stod Klara kyrka inför en oviss framtid, trots sitt centrala läge. Fram till 1989 var kyrkan en egen församling i Klara församling, men införlivades då i Stockholms domkyrkoförsamling. Det fanns ingen gudstjänstfirande gemenskap och kyrkan var nedläggningshotad. En biskop föreslog till och med att göra badhus av kyrkan!
Men, istället för att bygga badhus anställdes prästen Carl-Erik Sahlberg. På den första gudstjänsten som han höll kom det bara tre personer. Några år senare hade Carl-Erik tillsammans med många andra genom målmedvetet arbete återskapat S:ta Claras självklara identitet; att mitt i hjärtat av Stockholm sprida ljus och hopp till de allra mest utsatta.
Idag är Klara kyrka känd för det stora sociala och diakonala arbete som bedrivs på Sergels torg och de soppluncher som dagligen delas ut till de behövande. Sedan 2009 bedriver Föreningen S:ta Clara kyrka verksamheten i kyrkan. Det är en gudstjänstfirande gemenskap inom EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en väckelserörelse inom Svenska kyrkan.
Kyrkan har en latinsk korsplan, polygonal koravslutning och ett västtorn med spira. Det enskeppiga kyrkorummet täcks av kryssvalv. Sakristior är vidbyggda öster och väster om norra korsarmen, trapphus är tillfogade till tvärskeppsgavlarna och polygonala tillbyggnader finns på båda sidor om tornet. Långhus med kor, tvärskepp och torn uppfördes 1572-1590. år 1651 uppfördes den västra sakristian som påbyggdes 1835. Agneta Wrede lät bygga den södra porten, vilken pryds av vapen för ätterna Wrede och Lillie. Södra korsarmens trapphus uppfördes 1726.
Sommaren 1880 gjordes en omfattande reparation och uppsnyggning av kyrkans yttre där taket målades om och de större spetsbågefönstren fick nya glas med blyinfattning.
Tornet och fasaderna fick sitt nuvarande utseende vid Helgo Zettervalls restaurering 1884-1886, då tillkom även tornutbyggnaderna. Interiören präglas idag av Agi Lindegrens restaurering 1906-1907. Valvens målningar är utförda av Olle Hjortzberg.
Bland kyrkans inventarier märks altartavlan, altaruppsatsen, dopfunten och predikstolen.
Altartavlan från 1776 är målad av Jonas Hoffman. Altaruppsatsen från 1787-1790 är utförd av Carl Fredrik Adlercrantz. Altaruppsatsen flankeras av två knäböjande änglar, huggna 1904 efter gipsoriginal av Johan Tobias Sergel.
Dopfunten är tillverkad av Thor Thorén 1908.
Predikstolen är troligen utförd 1753 efter ritningar av Carl Hårleman.
Klockspelet i Klara kyrka invigdes den 9 september 1965 och har 35 bronsklockor med kromatiskt omfång av tre oktaver. Vid konserter spelas det manuellt med både händer och fötter från ett litet rum i tornet. I rummet finns en så kallad stockklaviatur och klockspelaren måste bära hörselskydd under spelningen. Klockorna hänger direkt över dennes huvud.
Klockorna väger mellan 20 och 1700 kg och har en totalvikt på 8600 kg. Klockspelet har donerats av Gösta Åhlén och hans hustru. I tornet hänger även fyra kyrkklockor. Två är gjutna av Johan Beckman 1882 och två av Gerhard Mayer 1751.
Jag tog inte så många bilder inne i kyrkan, då det var väldigt många personer i kyrkan, både turister, skolelever på studiebesök och de som söker sin tillflykt i kyrkan av olika orsaker.
Hitta hit: Klara Östra Kyrkogata 7-9, Norrmalm, Stockholm
Tessinska palatset uppfördes på 1600-talet för och av slottsarkitekten Nicodemus Tessin den yngre som hans egen privatbostad. Inspiration till denna byggnad fick Tessin från italienska och franska palats.
Läget var praktiskt eftersom han övervakade uppbyggnaden av det nya kungliga slottet efter Tre Kronors brand 1697. Samma år utnämndes Tessin till överintendent för det nya slottsbygget.
För inredningen anlitade Tessin framstående konstnärer framför allt för den praktfulla paradvåningen.
Sonen Carl Gustaf Tessin, en av sin tids stora politiker, tog över palatset efter Nicodemus Tessin den yngres död 1728. Carl Gustaf byggde upp en högklassig samling av konst och konsthantverk, som blev grundplåten till Nationalmuseums samlingar, men som medförde en ekonomisk ruin. Dessutom kom Tessin på 1750-talet i konflikt med kungafamiljen.
Palatset såldes 1775, som året därpå förvärvades av Kronan för arvprinsens räkning men såldes senare till Stockholms stad för att användas som överståthållarbostad. Den förste överståthållaren som flyttade in var Carl Sparre, år 1775. 1968 tog staten över palatset och det fungerar sedan dess som bostad för landshövdingen i Stockholms län.
På innergården finns en barockträdgård i miniatyr som omsluts av rikt dekorerade fasader. Den begränsade tomten utformades till ett mästerstycke där allt har skapats för att ge illusion av en italiensk trädgård med alla dess beståndsdelar. Tessin lyckades bygga bort tomtens oregelbundenheter med flyglar i olika bredd och höjd. Han skapade illusoriska perspektiv så att både palatset och trädgården känns större än de faktiskt är.
Tessinska palatset är förklarat statligt byggnadsminne sedan den 24 september 1965.
Nummerlotteriets hus har uppkallats efter Kungl Nummerlotteriet som ägde huset från 1780 till 1841. I Nummerlotteriet gjorde de spelande insatser på nummer, därav namnet. Var tredje onsdag anordnades dragning av vinstnummer på Slottsbacken.
År 1841 avvecklades Nummerlotteriet och fastigheterna köptes av Sundhetskollegium, dagens Socialstyrelsen. Arkitekt Carl Gustaf Blom-Carlsson anlitades för att modernisera och bygga samman dem. Bakom den enhetliga fasaden döljer sig egentligen tre byggnader.
Nummerlotteriets hus ingår i kvarteret Cepheus, ett av Gamla stans äldsta kvarter. Svartmangatan i sin tur är en av Gamla stans äldsta gator. Den ledde från södra stadsporten till Stortorget och bebyggelsen längs gatan är i grunden lika gammal som staden, från 1200-talet.
År 1936 påbörjades en stor sanering av kvarteret under ledning av arkitekt Albin Stark. Flera gårdshus revs för att ge plats till en gemensam innergård som blev Gamla stans första park. Övriga hus renoverades och inreddes med moderna och attraktiva lägenheter.
Nummerlotteriets hus är förklarat byggnadsminne.
Hitta hit: Svartmansgatan 9, Gamla stan, Stockholm
