S:t Johannes kyrka invigdes på pingstdagen den 25 maj 1890. Det är inte den första kyrkan på platsen. Den första kyrkliga byggnaden här var ett begravningskapell, som byggdes 1651. På 1770-talet fick man tillstånd av kung Gustav III att uppföra en kyrka i klassicistisk stil, men det blev aldrig av.
Dagens kyrka är ritad av Carl Möller, och jag har läst någonstans att han hade Kölnerdomen som förebild. S:t Johannes kyrka är en produkt av sin tid, en nygotisk tegelkyrka, med ljus och rymd och med påtaglig höjdsträvan.
Kyrkan skiljer sig i ett viktigt avseende från andra kyrkor: koret ligger i norr, inte i öster som brukligt är. På grund av kyrkans läge på den långsmala Brunkebergsåsen med nord-sydlig längdriktning är detta den naturliga placeringen, även om det strider mot den kristna kyrkans urgamla byggnadstraditioner.
Interiören domineras av det rymliga skeppets arkad av kraftiga knippepelare. De smala sidoskeppen är dimensionerade som passager. Speciellt imponerande är de mäktiga glasmålningar som pryder de fem spetsbågefönstren i koret. Glasmålningarna är tillverkade hos F X Zetter i München. Kortakets målningar är utförda av Agi Lindgren.
Bland inventarierna kan nämnas altarskåpet av Theodor Lundberg, dopfunten i ljus engelsk sandsten och marmor och predikstolen av ek med reliefer föreställandes Jesu lidandes väg.
Kyrkans nuvarande orgel är byggd 1975 av Frederiksborgs Orgelbyggeri, Hilleröd, Danmark.
S:t Johannes kyrka var stängd 202-2023 för en omfattande renovering bland annat på grund av rasrisk. På grund av de omfattande renoveringsbehoven och de löpande driftskostnaderna beslutade S:t Johannes kyrkofullmäktige i maj 2024 att utreda möjligheterna att sälja kyrkan. Inför denna försäljning var man tydlig med önskemålet att kyrkobyggnaden skulle användas som en aktiv kristen kyrka.
Kyrkan ägs sedan den 26 juni 2025 av Stockholms katolska stift efter att ha sålts av Svenska kyrkan. S:t Johannes kyrka var redan mycket bekant för katoliker i Stockholm eftersom katolska mässor – på polska och ukrainska – har firats här i många år.
S:t Johannes kyrkogård är en vacker grönskande oas mitt i storstaden. Det är en ovanligt levande plats, då både Franska och Internationella skolan använder kyrkogården som skolgård.
Det har funnits en kyrkogård på platsen mycket länge. Exakt hur länge vet man inte. En del källor hävdar att platsen ska ha använts som begravningsplats ända sedan slutet av 1200-talet.
Dagens kyrkogård anlades i början av 1600-talet som en gemensam begravningsplats för Stockholm i samband med de pestepidemier som krävde 1000-tals offer. Den äldsta påträffade gravstenen förvaras inne i kyrkan. Den bär årtalet 1704.
På kyrkogården finns både en minneslund och en askgravlund.
Klockstapeln är en av Norrmalms äldsta bevarade byggnader och är från 1692.
Den 18 juni 1692 slöts ett kontrakt mellan församlingen och timmermästarna Lars Olofsson och Anders Folkesson om bygget. De erhöll 550 riksdaler kopparmynt för arbetet och församlingen höll med byggnadsmaterial.
Man placerade tre klockor i tornet. På den största avbildades Karl XII till häst. 1703 testamenterades 200 daler till kyrkan. Dessa användes till att installera urverk till de tre klockorna, så att tiden kunde mätas med kvartslag, halv- och heltimmar.
Högst upp i klockstapeln finns ett litet rum med utsikt åt alla håll. Kanske hade brandvakten sin plats här? I väggpanelen finns otaliga initialer inristade med årtal, de äldsta från mitten av 1700-talet.
I samband med att den nuvarande kyrkan stod klar tömdes klocktornet på sina klockor. De två större klockorna flyttades till kyrktornet för att bli slagverk till tornuret. Den tredje klockan flyttades 1904 till Stefanskyrkan i Vanadislunden.
När klockstapeln var tömd på sina klockor fanns det planer på att riva stapeln. Räddningen blev att man behövde ett förråd till församlingens parkbänkar, kasserade gravstenar och gamla arkivhandlingar. För cirka 20 år sedan hittade man ett stort träkors, täckt av damm, i ett hörn av stapeln. Det visade sig vara altarkorset från den gamla träkyrkan. Det är ett av mycket få inventarier som finns kvar från den tiden. Det är idag restaurerat och står i högra sidokapellet i S:t Johannes kyrka.
Idag finns det återigen en klocka i klockstapeln. På 1990-talet införskaffades en mindre klocka, inköpt i en antikhandel i Gamla stan på kyrkorådets uppdrag.
Klockan kallar idag till vårblås och gudstjänst på Kristi Himmelsfärd varje år. I klocktornet står då blåsare och sångare som med kraft spelar och sjunger ”Vintern rasat ut…” och ”Här är gudagott att vara”.
Här vilar flera militärer från Sveriges sista stora krig mot Ryssland 1808-1809, till exempel Georg Carl von Döbeln och Henrik Gripenberg.
Georg Carl von Döbeln (1758-1820) – Friherre och generallöjtnant Georg Carl von Döbeln föddes den 29 april 1758 på Stora Torpa gård i Västergötland. Hans föräldrar var häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren.
Vid åtta års ålder går både hans far, farfar och en yngre bror bort. Hans mor gifter om sig med hovjunkaren Johan Hellenstierna. Styvfadern tyckte att Georg Carl var halsstarrig och besvärlig och satte honom i skola i Tun vid foten av Halleberg, Västergötland, för att utbildas till präst.
Att bli präst var inget för Georg Carl. Det bestämdes att han skulle sjöofficer istället och han flyttade till Karlskrona 1773. Styvfadern tyckte dock att det inte gick fort nog, utan bestämde att Georg Carl skulle bli jurist istället. Det ville dock inte Georg Carl, som gick till kungs och bad om att att bli myndig innan han blev 21 år gammal, då han skulle bli myndig ändå. Kung Gustav III gick med på detta.
Han ”återgick” till den militära banan och tillbringar ett par år utomlands innan han återvänder till Sverige. Han deltar bland annat i Gustav III:s ryska krig och finska kriget, där han gjorde några av sina största insatser. Han hyllades som en av Sveriges största hjältar, men levde sina sista år under knappa förhållanden på Lilla Trädgårdsgatan med sin hustru Kristina Karolina Ullström. Georg Carl von Döbeln avlider den 16 februari 1820.
Stenen på hans gravplats uppfördes 1861 av tacksamma medborgare och vapenbröder. På stenen återfinns hans valspråk: ”Ära, skyldighet, wilja”. På stenen står även texten: ”Striderna vid Porosalmi, Sijkajocki, Nycarleby, Lappo och Jutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar”.
Den som läst ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg vet att det är vid den här stenen som Arvid står och spanar upp mot Julias lägenhet. Georg Carl von Döbeln har (också) blivit känd genom Runebergs diktepos ”Fänrik Ståls sägner” från 1848.
Édouard Du Puy (ca 1770-1822) – Jean Baptiste Édouard Louise Camille Du Puy föddes som oäkta barn, omkring 1770, i en schweizisk by. Han fick en enkel uppfostran av en onkel i Geneve. Vid 13 års ålder skickas han till Paris för att lära sig spela violin och piano.
16 år gammal fick han anställning som konsertmästare vid hovet i Rheinsberg hos prins Heinrick av Preussen. Efter några år lämnar Du Puy Rheinsberg för vidare musikstudier i Berlin. Han lämnar även ett antal invecklade kärlekshistorier efter sig…
1793 kommer Du Puy till Sverige och anställdes som violinist i hovkapellet. Sex år senare får han även anställning som sångare vid Operan. Han blev utvisad ur Sverige på grund av obekväma politiska åsikter. Du Puy bosätter sig då i Köpenhamn, men blev utvisad även från Danmark. Det sägs att han hade en liten affär med prinsessan Charlotte i samband med att han skulle ge henne sånglektioner…
1812 kommer Du Puy tillbaka till Sverige och blev då hovkapellmästare. Du Puys sista år fylldes av komponerande. Han skrev musik till hovfester, kungliga bemärkelsedagar, kröningar och begravningar. Han hade en och annan kärleksaffär, fast åren började nu ta ut sin rätt. Skådespelerskan Charlotta Ericksson blev hans sista ”väninna”. Att han hade en hustru i Köpenhamn spelade mindre roll…
1822 drabbades Du Puy av en hjärnblödning och avled den 3 april. Han jordfästes den 20 april i Jacobs kyrka. Kyrkan var fylld till sista plats. Hela hovkapellet, teaterns sångare, sångerskor och kör framförde Mozarts ”Requiem”.
Det sattes först bara upp ett enkelt träkors på graven. Det fanns inte pengar till mer i boet. 1866 sattes den vackra gravvården upp till Du Puys minne av Musikaliska akademien.
Gustaf ”Frippe” Fredrikson (1832-1921) – Johan Gustaf ”Frippe” Fredrikson föddes den 31 juli 1832 i Stockholm. Han var skådespelare och teaterledare.
Frippe studerade vid Uppsala universitet åren 1851-1860. Året därpå avlade han kameralexamen. Han debuterade på Dramaten 1862 i rollen som Duplessis i pjäsen ”Min tants planer”. Frippe var knuten till Dramaten under större delen av sin karriär, men gästspelade på andra teatrar, bland annat Stora Teatern i Göteborg 1887-1888.
1879-1884 var han intendent på Dramaten. 1888 drog riksdagen in hela anslaget till Dramaten och Operan. Frippe kom att bli medlem i den assocation som tog över driften av Dramaten och blev chef för Dramaten 1888-1889. 1904-1907 ledde han Dramaten för egen räkning.
Bland Frippes roller märks Benedikt i ”Mycket väsen för ingenting”, Mercutio i ”Romeo och Julia”, Almaviva i ”Figaros Bröllop” och Relling i ”Vildanden”. Hans avskedsroll var som Martens i ”Ungdomsvänner” på Gröna Lund-teatern.
Frippe filmdebuterade vid 86-års ålder. Rollen som Emil von Schinkel i ”Mästerkatten i stövlar” blev hans enda filmroll.
1912 testamenterade Frippe sin kvarlåtenskap till stiftelsen Höstsol. Stiftelsen köpte 1918 lantegendomen Såsta gård i Täby, som fick namnet ”Höstsol, Gustaf Fredriksons ålderdomshem”.
Frippe avlider den 5 november 1921.
Restaurang Frippe på Nybrogatan bakom Dramaten är uppkallad efter den forne Dramatenchefen. På en liten holme utanför Lysekil hedras hans minne genom en inskription på en berghäll med texten: ”Till minne av den frejdade scenkonstnären Gustaf Fredrikson, som under många somrar gästade Lysekil, sista gången 1921, 89 årig, kallas denna holme Frippeskär”.
Carl Olof Rosenius (1816-1868) – Carl Olof Rosenius föddes den 3 februari 1816 i Ånäset, Robertsfors kommun. Han var tredje barnet till prästen Anders Rosenius och Sara Margareta Norenius. Fadern medverkade i väckelserörelserna bland de så kallade Nyläsarna.
Rosenius var en inflytelserik lekmannapredikant under 1800-talet. Han daterade själv sitt religiösa genombrott till 15-årsåldern. Han ledde redan då under skolloven konventikelandakter (andakter i hemmet).
Efter att ha gått ut Härnösands gymnasium så började han år 1828 läsa teologi vid Uppsala universitet. Han tvingades dock avbryta studierna på grund av ekonomiska och hälsomässiga skäl. Han tog istället tjänst som informator på Länna gård nära Stockholm. Här fick han allvarliga religiösa tvivel.
Rosenius fick hjälp med sina tvivel av metodistpredikanten Georg Scott. Han flyttade till Stockholm och blev Scotts assistent i evangelisationsverksamheten i den så kallade Engelska kyrkan. Scott tvingades lämna Sverige och Engelska kyrkan stängdes 1842. Rosenius tog då över verksamheten och kom att bli en av de främsta krafterna i en växande religiös väckelse av religiös ”nyevangelisk” art.
När Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 var Rosenius en av grundarna. Redan året därpå bildade EFS en stiftelse som köpte den Engelska kyrkans lokaler och startade en ny kyrka under namnet Betlehemskyrkan. Rosenius verkade både där och på predikoresor i hela landet.
Han var också redaktör för tidningen Pietisten 1842-1868 samt gav ut och redigerade Missionstidningen och flera andra tidskrifter.
På pingstdagen 1867 drabbades Rosenius av ett slaganfall när han stod i predikstolen i Johanneskyrkan i Göteborg. Han avled den 24 februari året därpå.
Rosenius skrev psalmer och två av hans verk är ”Var jag går i skogar, berg och dalar” och ”Med Gud och hans vänskap”.
Sedan 2017 finns det litterära sällskapet Carl Olof Rosenius-sällskapet uppkallat efter honom.
Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861) – Carl Johan Fahlcrantz föddes den 29 november 1774 i Stora Tuna socken, Borlänge. Hans föräldrar var prosten Johan Fahlcrantz och Gustava de Brenner. Carl Johan uppfostrades med tanke på att även han skulle bli präst. Men, han ville annat.
Han flyttade till Stockholm som 16-åring där han kom i lära hos Kungliga Teaterns förste dekorationsmålare – Johan Gottlieb Brusell. Han tog ritlektioner, målade och tvingades att sälja sina alster till underpris, för att få mat över dagen.
En dag fick Johan Tobias Sergel se en av Fahlcrantz tavlor, och hans lycka var nu gjord. 1799 fick han ställa ut på Akademien. Han fick nu möjlighet att åka till Italien på studieresa, men blev sjuk på vägen och fick återvända till Sverige.
Hans naturmålningar blev mycket populära och har kallats ”det svenska landskapsmåleriets fader”. Kung Karl XIV Johan och Oscar I förvärvade ett stort antal av Fahlcrantz verk. Hans verk återfinns även utanför Sveriges gränser, både i allmän och privat ägo.
1815 blev Fahlcrantz professor vid Konstakademien. Han blev även hedersledamot i flera utländska akademier, som i Köpenhamn, New York och Philadelphia. Han mottog inte bara beställningar från svenska kungahuset utan även från Nikolaj I av Ryssland.
Carl Johan Fahlcrantz avlider den 29 november 1861 i Stockholm.
Axel Notini (1842-1914) – Axel Nikolaus Notini föddes den 30 oktober 1842 i Stockholm. Notini tillhörde en bildhuggarsläkt som härstammade från Camiliano i Toscana, Italien. Hans far – Giovanni Domenico Notini kom till Sverige 1826 för att arbeta som bildhuggare och stuckatör.
Axel utbildade sig vid Chalmerska slöjdskolan i Göteborg och efter längre utrikesresor flyttar han 1875 till Stockholm för att arbeta som bildhuggare med egen verkstad. Han var även lärare vid Tekniska skolan i Stockholm i konstformning.
Notini gjorde avgjutningar av hällristningar i Bohusläns skärgård på uppdrag av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Han utförde ornamentsarbeten med offentliga utsmyckningar i Rosendals slott, Krigshögskolan, Blanchs café, Grand Hôtel och i vestibulen i Arvfurstens palats.
Hans verksamhet var länge mycket blomstrande och Axel Notini flyttade in i ett eget hus på David Bagares gata 10. Huset kallas idag för Stuckatörens hus. Huset var mycket utsmyckat med stuckatur såväl utvändigt som invändigt. Han tog hit sina tilltänkta kunder för att visa prov på sin yrkesskicklighet. Våningen är inredd som ett typiskt borgerligt hem.
Notini var tvungen att sälja huset på grund av en borgensförbindelse. Ruinerad bodde han kvar som hyresgäst. Axel Notini går bort den 22 juni 1914.
1992 köptes paradvåningen av Samfundet S:t Erik och donerades till Stockholms stad för att användas till kulturella ändamål.
Henrik Gripenberg (1754-1813) – Hans Henrik Gripenberg föddes den 14 april 1754 i Vittis, Finland. Han var son till överstelöjtnant Odert Johan Gripenberg och hans första hustru Eva Gustafva Silversvan.
Som en ung adelsman indelades Gripenberg i militärtjänst som officer. Han deltog senare i Gustav III:s ryska krig som major i Tavastehus infanteriregemente. 1789 blev han befordrad till överstelöjtnant, 1794 till överste och 1795 till regementschef för Tavastehus infanteriregemente.
Efter sina insatser i det finska fälttåg utnämndes han år 1808 till generalmajor. Vintern 18018-1809 kommenderades han till trakten av Torneå och den så kallade Norra svenska armén bestående av 3 800 man. Den vapenvila som ingåtts med ryssarna gick ut i mars månad och den ryska armén återupptog sitt fälttåg. Samtidigt underrättades Gripenberg att den ryske generalen de Tolly gått över Kvarken till Umeå. Han drog sig då tillbaka, men hans eftertrupp blev angripen av fienden. Dagen därpå, 25 mars, började förhandlingar med ryska ombud och Gripenberg gick då med på de villkor som lagts för kapitulation.
Gripenberg återvände till Finland enligt avtalet. Han blev skarpt kritiserad och kallades inför krigsrätt i Stockholm. Kejsar Alexander I av Ryssland, vilkens undersåte han nu var, förbjöd honom att infinna sig i rätten. Rättegången mot honom lades i januari 1811.
Då han inte räknade med allvarliga påföljder för sin egen person reste han privat till Stockholm på hösten 1813. Han avled i Stockholm den 25 oktober 1813 efter en kort vistelse i staden.
Han är begravd här på S:t Johannes kyrkogård, då han uttalat sin vilja att vila i svensk jord.
Maximilian Myhrberg (1797-1867) – August Maximilian Myhrberg föddes den 24 juli 1797 i Brahestad, Finland. Han växte upp i Uleåborg. Från 1812 gick han i skola i Uppsala. 1818 började han studera vid Åbo akademi, men lämnade studierna 1822.
1823 begav han sig till Spanien för att kämpa på revolutionärernas sida. Han tillfångatogs av fransmännen, men blev snart frigiven. 1824-1830 deltog han i det grekiska frihetskriget där han avancerade till kapten och kommendant i Palamide. 1831 anslöt sig Myhrberg till upprorsmännen i Polen, men hamnade i rysk fångenskap.
Myhrberg tillbringade större delen av 1830-talet i Paris, med undantag för 1833 då han deltog i det spanska inbördeskriget.
Han var under några år major i svensk tjänst. En tid tjänade han vid milisen på den svenska kolonin S:t Barthelemy, men vantrivdes och reste hem till Sverige 1848. Här satte han sig i förbindelse med polska centralkommittén, varefter han följde furstinnan Czartoryska till Italien för organiserandet av de polska frikårerna man väntade därifrån. Resningen i Polen hann kuvas innan friskarorna gav sig av.
Myhrberg levde sina sista år i Stockholm som en fattig man och han avled den 31 mars 1867.
En minnesstaty restes över Maximilian Myhrberg i Brahestad 1931.
C. F. von Kemna och Löwenströmska familjens grav – Här vilar anhöriga till kungamördaren Jacob Johan Anckarström, som sköt Gustaf III den 16 mars 1792. von Kemna var halvbror till Anckaström.
Släkten Anckarström kom att byta namn till Löwenström efter dådet. Det räckte dock inte för ryttmästare Gustav Adolf Anckarström att byta namn till Löwenström strax efter att hans bror Jacob Johan Anckarström skandaliserat familjen. Kungamordet satte Sverige i kris och Gustav Adolf våndades i flera år innan han kom på ett sätt att sona broderns brott. Hans lösning blev att skänka ett område vid sjön Fysingen till staten. I donationen ingick bygget av ett sjukhus som 1811 fick namnet Löwenströmska sjukhuset.
Jacob Björkegren (1752-1825) – Jacob Björkengren föddes den 20 december 1752 i Halma socken i Västergötland.
Björkegren blev student i Uppsala 1772. 1778 ingick han i kommerskollegium och kungliga biblioteket. I det sistnämnda verket befordrades han efter sex år till ordinarie amanuens. 1799 blev Björkegren vice bibliotekarie och 1807 fick han fullmakt som kunglig bibliotekarie.
Denne hedervärde och allmänt aktade man, författare till bland annat ett på sin tid välkänt franskt lexikon och åtskilliga vetenskapliga och statistiska verk, började sin bana i upplysningens tjänst som informator åt en viss Jacob Johan Anckarström.
Björkegren och Anckarströms vägar skulle korsas igen. Björkegren var nämligen gäst på den berömda maskeradbalen på Kungliga Operan den ödesdigra kvällen den 16 mars 1792. Björkegren hade även talat med Anckarström under kvällen. Det är väl inte helt otänkbart att de har stött på varandra fler gånger genom åren…
Jacob Björkegren avled den 14 september 1825.
Eric Nordewall (1753-1835) – När jag promenerade på S:t Johannes kyrkogård i jakten på någon gravplats, jag minns tyvärr inte vilken, så var det en stor gravsten med en medaljong som fångade min uppmärksamhet. Namnet på stenen var Eric Nordewall. Nordewall?, tänkte jag. Finns det inte något ångfartyg som heter Eric Nordewall? Kan det vara den här Nordewall som båten är döpt efter? Årtalet på gravstenen avslöjade att det borde kunna vara denna Nordewall. Efter en snabb googling så visade det sig vara just så.
Eric Nordewall föddes den 2 juli 1753 i Överkalix. 1770 blev han student i Uppsala. 1774 blev han auskulant i Bergskollegium och fick samma år uppdrag att verkställa avvägningarna för Strömsholms kanal. Året därpå blev han byggmästare vid Hjälmare slussverk och 1778 vid Hjälmare kanalbyggnad.
Sitt kanske förnämsta verk utförde Nordewall då han på uppdrag av direktionen för Trollhätte kanalbyggnad granskade planerna för kanalens ledande förbi det väldiga vattenfallet. Han förkastade planerna och framlade det djärva förslaget att bryta sig genom berget. Förslaget gillades, och 1795 flyttade han till Trollhättan och blev kvar fram till 1800 då kanalen stod klar och var segelbar.
Han ligger även bakom fullbordandet av Södertälje kanal, som han planlade och ledde 1803-1819. Det här är bara några av alla de arbeten som han hade som bergsmekaniker och vattenbyggnadsingenjör.
1794 blev Nordewall ledamot av Vetenskapsakademien och adlades 1816 (han hette Nordwall tidigare). Eric Nordewall avled den 2 maj 1835 i Stockholm.
Med tanke på alla arbeten han gjorde med kanaler och slussar så är det ju inte så konstigt att man döpte ett ångfartyg (hjulångare) efter honom, som kom att trafikera på Göta kanal.
Per Krafft den yngre (1777-1863) – Per Krafft föddes i Stockholm 1777. Han var porträtt- och historiemålare. Han började redan som sexåring att studera på Konstakademien i Stockholm. Han var lärjunge hos sin far, Per Krafft den äldre. Hans konstnärliga begåvning framträdde tidigt och han fick sin första medalj redan 1787.
1796 begav sig Krafft till Paris, där han studerade hos Jacques-Louis David. Han gjorde snabba framsteg i Davids realistiska och formsäkra målningssätt. 1802 reste han till Italien, där han tecknade stadsbilder och studerade antiken. Han återvände till Paris 1803, där han kopierade och utförde porträttbeställningar.
Krafft återvände till Sverige och Stockholm 1805 och han blev nu hovmålare. Tre år senare blev han av Konstakademien utsedd till vice professor. 1818-1856 var han professor i teckning vid Konstakademien.
Krafft blev ofta anlitad som porträttmålare. Han porträtterade bland annat hertigen av Södermanland (sedermera Karl XIII), Gustav IV Adolf, tronföljaren Karl August, Karl XIV Johan och prins Oscar (sedermera Oscar I).
Krafft målade över 400 porträtt, varav 60 teckningar och ett hundratal andra verk med bibliska, historiska och andra motiv. Porträtten var realistiska, inte förskönade.
Han är representerad bland annat vid Nationalmuseum, Stockholms slott, Haga slott, Malmö museum, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Länsmuseet Gävleborg.
Per Krafft den yngre går bort den 11 februari 1863.
Sverker Åström (1915-2012) – Sverker Åström föddes den 30 december 1915 i Uppsala. Han var son till advokaten John Fredrik Åström och Birgitta Kugelberg.
Han blev fil.kand, 1935 och jur.kand. 1939 vid Uppsala universitet. Åström var diplomat och ambassadör. Han var FN-ambassadör 1964-1970, kabinettsekreterare vid UD 1972-1977 och ambassadör i Paris 1978-1982. Han har tjänstgjort på många ställen i världen, bland annat Moskva, Washington, London och Bryssel.
Åströms (kanske) största insats var att inleda miljödebatten i FN. Vid Förenta Nationernas miljövårdskonferens i Stockholm 1972 enades deltagarna om en deklaration. Det blev starten för FN:s miljöarbete.
Under en lång tid som pensionär var Åström en flitig debattör. Han kritiserade upprepade gånger starkt delar av USA:s utrikespolitik samt staten Israels agerande.
Åström blev invald som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1974.
Vid 87-års ålder kom Åström ut som öppet homosexuell. Han fick pris som årets homo vid QX:s gaygala 2004.
Sverker Åström gick bort den 26 juni 2012.
På kyrkogården finns en minnessten över den gåtfulla Skevikssekten. Män och kvinnor levde i en klosterliknande gemenskap på gården Skevik på Värmdö. Den pietistiska sekten uppkom i Finland på 1720-talet. De var helt ointresserade av kyrkliga seder och bruk. Gud mötte man i det egna hjärtat.
Deras begravningar ska ha påstås gått till så, att de nattetid kom med de döda kropparna till kyrkogården och kastade dem över muren, där de återfanns nästa dag och utan ceremonier grävdes ned av dödgrävarna. En tradition tillägger att Skevikarna begravdes i ovigd jord på Johannes kyrkogård. Eftersom de inte ville ha kontakt med kyrkan, inte ens för att begrava sina döda, erbjöd sig en präst från Johannes att begrava dem i ovigd jord, för att de inte skulle lämna sina lik på bara marken.
I en annan variant, som kanske stämmer bättre (eller som härrör från en senare tid), heter det så här: ”På en gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm läses följande inskription Åt minnet av Skeviksborna 1746-1788. Här fingo de hemlösa ro. Det förhöll sig nämligen så att Skeviksborna brukade föra sina döda till denna kyrkogård, där de de nedsatte liken i den förut uppskottade graven vid 4-5-tiden på morgnarna, varefter de tysta som andar smög bort, lämnande åt prästerskapet att förrätta jordfästningen.”
Om man är lite mer nyfiken på den här sekten så kan man läsa romanen ”Sparven” av Elisabeth Östnäs.
Minnessten: Polska officerare – Den här minnesstenen restes till minne av de 25 000 polska officerare och soldater som åren 1940-1941 mördades i Ryssland. Stenen restes 1975 och flyttades till sin nuvarande plats på Johannes kyrkogård 2001.
Hitta hit: Johannesgatan 21, Stockholm.
