Området Klippan har varit en betydelsefull plats genom historien, främst genom sitt geografiska läge. Klippan har varit en viktig knutpunkt för handeln ända sedan 1400-talet, långt före staden Göteborg bildades. Här låg också Gamla Älvsborgs fästning. Namnet Klippan är förmodligen en förkortning av Skinnareklippan, det berg som är en del av hamnplatsen.
Området har bytt ägare flera gånger. Vid två tillfällen, på 1500- respektive 1600-talet, fick Sverige köpa tillbaka marken från danskarna för summor som översteg dåtidens statskassa, det så kallade Älvsborgs lösen.
1731 bildades handelsbolaget Ostindiska kompaniet. Klippan blev deras hemmahamn och de genomförde 132 resor innan kompaniet upplöstes 1813. Det under denna tid som flera av byggnaderna som idag utgör Klippans Kulturreservat, till exempel Röda byggnaden, Ankarsmedjan och Corps de logiet, uppfördes.
Andra hus i reservatet har sitt ursprung från Carnegiebrukens tid, då ägaren David Carnegie Jr lät bygga ett helt samhälle runt bruken med bland annat bostäder, skola, kyrka och badhus. Bruksepoken inleddes 1808 när Abraham Lorent bestämde sig för att anlägga ett sockerbruk vid Klippan. Klippans djupa hamn gjorde att det gick att lossa råsocker direkt in i fabriken från fartygen.
För att bevara området och byggnaderna för framtiden bildades Klippans Kulturreservat 1965.
Sockerbolaget – 1808 köpte den tyske industriidkaren Abraham Lorent mark vid Klippan, i den då göteborgska bebyggelsens yttre utkant, för att uppföra ett sockerbruk. På platsen hade Göteborgs glasbruk tidigare legat (1762-1803).
Sockerbruket stod klart 1810 och några år senare lät han även bygga ett porterbryggeri i området.
Affärerna gick trögt på grund av det instabila ekonomiska läget i Europa efter Napoleonkrigens slut, detta trots moderna produktionstekniska förutsättningar.
1836 såldes hela den Lorentska bruksrörelsen på auktion. Köpare var David Carnegie Jr och han fick fart på verksamheterna med hjälp av disponenterna John Nonnen och Oscar Ekman.
Industribyggnaderna har byggts om och till flera gånger. 1901 stod ”Toppsockerfabriken” klar. Byggnaden som ritades av Hans Hedlund, är uppförd i nygotisk stil, med en stark borgkaraktär med torn och gavlar och en fyrlykta riktad mot hamninloppet.
Fabrikens höjd motsvarar ungefär det gamla Älvsborgs slott som tidigare låg i området. Bygget raserade många av slottets lämningar, men en del av ruinen blev klar. Rester av den gamla grundmuren och en inmurad sten daterad 1588 möter dig i entrén.
Sockerbrukets kontor uppfördes 1848 som sockermagasin på mark som fyllts ut i slutet av 1700-talet. Både råsocker och färdigraffinerat socker har lagrats i lokalerna.
1907 gick sockerbruket upp i det nybildade Svenska Sockerfabriksbolaget. Tillverkningen upphörde 1957. Idag används sockerbruket bland annat till kontor, konstnärs- och hantverksateljéer och industri.
Kraftstationen vid sockerbruket stod klar 1899 då man började övergå från ångkraft till elektricitet på de Carnegiska bruken. Den byggdes i första hand för sockerbruket men försörjde i början även porterbryggeriet med elektricitet och fungerade vid behov också som transformatorstation för växelström och likström. Kraftstationen var i bruk till 1957 då sockerbruket lades ner. Sedan 1963 har byggnaden använts som verkstad.
Som sig bör så hade Sockerbruket en egen reparationsverkstad, och 1906 uppfördes byggnaden på bilden nedan som detta. Sedan mars 2022 ligger Göteborgs Auktionsverk, med anor från 1681 i huset. Det är faktiskt världens näst äldsta aktiva auktionshus, med Stockholms Auktionsverk, grundat 1674, som enda föregångare.
Carnegie Porterbryggeri – Runt 1890 var bryggeriet en av de största arbetsplatserna i Göteborg med runt 450 anställda. Till bruket är kopplat gamla kölnor, torkhus för malt och lin, tappningshus och Porterkar med mera.
Bryggeriet lades ner 1975 och de olika byggnaderna har sedan dess fått nya användningsområden. Porterbrukets huvudbyggnad från 1812 är idag hotell.
Varumärket Carnegie Porter finns kvar än idag och är faktiskt Sveriges äldsta registrerade varumärke som ännu är i bruk.
Porterbrukets entrébyggnad uppfördes 1812 vid ingången till bryggeriområdet och kallas därför ofta felaktigt för portvaktsstugan.
På första våningen fanns två förmanslägenheter om två rum och kök och på övervåningen sex rum med delat kök för ensamstående arbetare.
Den låga tillbyggnaden i söder lades till några år senare och nådda då ända ut till resterna av slottets (Gamla Älvsborgs fästning) vallgrav.
Ursprungligen var huset ett av två på var sin sida om entrén. Parhuset på älvsidan, Lorentska huset, stod klart 1813 och gjordes lite flottare för att locka en utländsk, helst engelsk, portermästare till bryggeriet. På 1850-talet blev det tjänstebostad för sockerbrukets chef. 1956 förstördes det i en brand och revs.
Porterbrukets kontor uppfördes 1913 som huvudkontor för Carnegie porterbruk. Socker- och porterbruken hade då haft gemensamt kontor på Södra Hamngatan inne i staden sedan 1839. Här fanns styrelserum, kontor, laboratorium och en bostad för underbryggmästaren.
Efter porterbryggeriets nedläggning 1975 har huset hyrts ut som kontor. 2002 byggdes det ihop med Lilla mälteriet.
Lilla mälteriet finns med på en plankarta från 1823 som ”nya mälteriet” (groddhus för korn) och med Abraham Robert Lorents byggfart är det mycket möjligt att den stod klar redan samma år.
1856 inreddes huset med sin första kölna (torkhus för malt); det är till dessa de svarta tornen hör.
Efter nedläggningen av porterbruket 1975 stod huset mer eller mindre övergivet tills det helrenoverades i slutet av 1980-talet. Byggnaden plockades ner bit för bit och byggdes upp igen med Flensburgstegel i omgjutet i gamla gjutformar som hittats i fabriken i Tyskland. De fyra låga våningarna där kornet mältats på golven gjordes om till två i normal takhöjd. Det har funnits utbildningsföretag i lokalerna sedan 1990-talets början.
Sankta Birgitta kapell uppfördes 1856-1857 på uppdrag av David Carnegie Jr som ett led i sin omvårdnad av brukets anställda lät han uppföra både bostäder, skola och kyrka. Du kan läsa mer om Sankta Birgitta kapell här.
Sjömagasinet – Det röda huset vid Klippans Ångbåtsbrygga uppfördes 1775 som magasin åt Ostindiska kompaniet. Det ritades av fortifikationskapten Henrik Lieden och anlades på nedsänkta pråmar, sänkverk och tio stenpelar. Ursprungligen låg det på en halvö och det fanns en liten båthamn mellan magasinet och strandkanten.
Huset var uppdelat i nio bodar och var 60 meter brett och 3,6 meter högt. Här förvarades bland annat krut, virke, tjära och salt.
Det sägs att byggnaden har använts till att förvara danska krigsfångar under det dansk-svenska kriget 1809.
1813 upplöstes Ostindiska kompaniet. Göteborgs Stad tog då över magasinet och gjordes om till tullstation.
1910 anlades ett färjeläge väster om byggnaden. Därefter revs den södra delen av det gamla magasinet och det byggdes en lotsutkik. Mellan 1912 och 1983 fanns Klippans Båtsmansstation här.
Sedan 1984 är Ostindiska kompaniets gamla magasin känt av en helt annan anledning – då öppnade restaurang Sjömagasinet här.
Klippans Ångbåtsbrygga är en av de äldsta bevarade bryggorna i Göteborgs hamn. Här ligger ett trettiotal veteranbåtar och det är nästan som ett (flytande) museum. Vid flera av båtplatserna finns det informationsskyltar som berättar lite om båten.
Bryggorna förvaltas av Veteranbåtföreningen Klippans Bruksbåtförening som vårdar miljön och upprätthåller traditioner kring båt och hav hr vid den gamla hamnen.
En av båtarna, Eduard Melin, är ett café, som jag måste besöka vid tillfälle. Nu ska den renoveras, men om jag förstått det rätt så kommer det öppna igen under våren 2026.
Ankarsmedjan uppfördes av Ostindiska kompaniet. Man vet inte exakt årtal, men huset är troligen från 1770-talet. Det byggdes med största sannolikhet av gråstenar från Gamla Älvsborgs fästning. Huset utformades med två ingångar med dubbla portar och åtta fönster. Här tillverkades ankare och kätting till skeppen som lämnade Klippan. Under en period fungerade även östra delen av byggnaden som sillrökeri och gjuteri.
På 1880-talet blev Ankarsmedjan arbetsplats på fångarna på Nya Varvet. I början av 1900-talet gjordes Ankarsmedjan om till förråd för olika verksamheter i området. 1917 utbröt en eldsvåda i byggnaden, vilket ledde till att man fick lägga nytt tak. På 1930-talet var det dags för ännu en eldsvåda vilket bidrog till att byggnaden förföll ännu mer.
I början av 1970-talet rustades byggnaden upp. Ett tegelgolv lades in, murarna vitkalkades, en trappa till loftet sattes in och loftet minskades i storlek. Dessutom togs två av ässjorna bort och den tredje som var kvar gjordes i ordning för att kunna eldas i.
1973 flyttade Galleri Kusten i bottenvåningen av byggnaden. De hade sin verksamhet här fram till år 2000. Idag bedriver restaurang Sjömagasinet verksamheten i den gamla ankarsmedjan.
1792 uppfördes ett Corps de logie åt Ostindiska kompaniet. Huset fungerade ursprungligen som kontor och var målat i vit oljefärg. I bottenvåningen låg fyra rum med varsin kakelugn, magasin, förstuga och en välvd källare med järndörr. På andra våningen fanns åtta boningsrum med varsin kakelugn, kök och en förstuga.
Runt 1850 gjordes magasinen om till boningsrum och en av ingångarna på den norra sidan sattes igen. Sedan dess har huset haft hyresgäster som Sjöfartsverket och skulptören Märta Taube-Ivarsson, syster till Evert Taube.
När Klippans Kulturreservat bildades 1965 blev Corps de logiet den första byggnaden som restaurerades. Källaren är bevarad i ursprungligt skick och det finns kvar flera upphängningskrokar i taket.
Idag finns Klippans Båtmansstation i huset, som tidigare hade sin verksamhet mittemot i dagens Sjömagasinet.
Ett av de första husen som byggdes i området ligger vid Klippan 4. Den röda träbyggnaden stod klar 1762 och användes ursprungligen av Ostindiska kompaniet som boningshus. Första våningen bestod av tre rum, kök och förstuga. På andra våningen fanns det tre rum.
Under Ostindiska kompaniets tid bodde en sjökapten vid namn Palm i huset och huset kallades (också) för Palmens hus fram till 1900-talet. Det har också varit känt som Bagarstugan. Runt 1815 flyttade Tullverket in i husets bottenvåning.
Huset restaurerades 1867-1968 och då fann man inga spår efter någon bakugn. Därför är det tveksamt om det överhuvudtaget fungerat som bagarstuga. Idag används huset som bostad.
1859 lät Carnegiebrukets ägare David Carnegie Jr bygga Klippans skolhus. Byggnaden ritades av Adolf Wilhelm Edelsvärd och ersatte ett mindre skolhus som låg utanför ingången till Carnegiebruken. Den ursprungliga byggnaden var enkel och stram i två våningar.
På nedervåningen fanns skolsal för 50-60 småbarn, veranda mot trädgården, lekstuga och en tvårumslägenhet för lärarinnan. Övervåningen inrymde bibliotek och skolsal för 40-50 pojkar, som gick i skolan på eftermiddagarna och kvällar eftersom många också arbetade på porterbruket. Skollunch gavs inte, däremot fri svagdricka.
Undervisningen flyttades redan efter 10 år till den nybyggda kommunala Älvsborgsskolan och skolhuset byggdes om till tjänstebostad för bruksdirektör Gustaf Ekman. Då byggdes den andra våningen ut och en flygelbyggnad uppfördes.
Mellan 1954 och 1857 genomfördes ytterligare ombyggnader. På 1960-talet blev det en alkoholistanstalt och på 1980-talet daghem. Sedan 1994 finns Sjöelefantens förskola i det gamla skolhuset.
Trots många ändringar och tillbyggnader bedöms byggnaden som helhet ha stort kulturhistoriskt värde och vara arkitekturhistoriskt intressant.
Klippans värdshus uppfördes år 1762 och har blivit berömd genom skeppsprästen Jacob Wallenbergs bok ”Min son på galejan”.
Byggnaden, i två våningar och vind, uppfördes i furu- och grantimmer, var klädd med rödmålade brädor och försedd med tegeltak. Takrännorna bestod av trä. Nedervåningen rymde fyra rum, kök och förstuga, medan övervåningen hade tre rum, kök och förstuga. Väggarna i rummen var klädda med papperstapeter och det fanns fem pottekakelugnar i huset. Det ena köket var försett med bakugn. År 1844 var bakugnen igenmurad, då det fanns en gemensam bagarstuga alldeles intill.
Jacob Wallenberg besökte värdshuset i väntan på sin avresa med ostindiefararen Finland år 1769 och skildrade i sin bok, kapitlet ”Om Klippans behagligheter”, händelsen.
Värdshuset hörde till de bättre i Majorna; här serverades mat – till och med bra mat – och gästerna var sjökaptener och annat folk från Ostindiska kompaniet. I ett århundrade drevs här krog under många namn – Klippans värdshus, Stora klippan, Lilla klippan, Wallenbergska krogen, Carnegieska krogen, Tods värdshus och Union Tavern.
På 1850-talet köptes byggnaden av Carnegieska bruken och blev en del av arbetarbostäderna kring samma gård.
Under åren 1966-1972 hade Galleri Kusten utställningar i bottenvåningen, varefter verksamheten flyttades till Ankarsmedjan i Klippan. Byggnaden restaurerades 1974 och lägenheter för fyra familjer inreddes.
Huset på bilderna nedan uppfördes av Carnegiebruken 1856-1858 efter ritningar av Adolf Wilhelm Edelsvärd. De tre grundpelarna i Carnegies sociala program var kyrka, skola och bostäder. Och det här är då en del av dessa tre grundpelare.
Lägenheterna här var typiska för denna tid – 1 rum och kök med skafferi, vedbod och del i vind och bagarstuga. Hyran var 8 kronor i månaden och då ingick också en ”hemförsäkring”.
Huset är fortfarande bostäder, men jag kan tänka mig att lägenheterna har lite annan standard idag.
Kamrersvillan uppfördes ursprungligen som bostadsvilla för Carnegiebrukens tjänstemän. Det ligger i trädgården som tidigare tillhörde Älvsborgs Kungsladugård och är granne med Disponentbostaden. Huset byggdes 1897 och utformades delvis i fornnordisk stil med fasader av liggande träpanel och kraftiga taksprång. Den före detta kamrersvillan fungerar än idag som bostad.
Disponentbostaden – I slutet av 1700-talet låg ett åttkantigt lusthus på en liten bergskulle i Älvsborgs Kungsladugårds trädgård. Det blev senare stommen till den salong som finns i huset på den nuvarande adressen Klippan 13.
Under 1820- och 1830-talen kallades byggnaden för Hökboet och fungerade som utvärdshus, en form av café- och restaurangverksamhet. Därefter var det bostad åt Carnegiebrukens predikanter. Huset moderniserades i slutet av 1800-talet och gjordes om till disponentbostad. Den sista disponenten flyttade ut 1957 och sedan dess har huset bland annat använts som kontor. Numera finns ett hunddagis här.
Klippan 5 – Älvsborgs Kungsladugård var en större markegendom som tillhörde gamla Älvsborgs fästning från 1300-talet till mitten av 1600-talet. Ägorna omfattade bland annat Majorna, Slottsskogen och Änggården. Här byggdes en ladugård som med tillhörande betes- och åkermark skulle förse det kungliga slottet med livsmedel, alltså en Kungsladugård.
Från 1570-talet till 1660-talet låg Kungsladugården vid nuvarande Jaegerdorffsplatsen. Sedan byggdes en ny gård med mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader vid Klippan. Då hade gamla Älvsborgs fästning förlorat sin betydelse och gården hade tillfallit landshövdingen i Älvsborgs län.
1715 dömdes mangårdsbyggnaden ut, men istället för att riva byggnaden monterades den ner i slutet av 1720-talet och delar av det gamla timret användes för att återuppbygga huset.
1772 ritade fortifikationskapten Henrik Lieden ett förslag på en ny mangårdsbyggnad. Men den kom aldrig att byggas. Istället skulle det dröja till 1863 innan Älvsborgs Kungsladugård fick en ny mangårdsbyggnad. Det är det huset som finns på adressen Klippan 5 idag.
Huset uppfördes i en våning med locklistpanel och ritades av Göteborgs stadsarkitekt Hans Jacob Strömberg. Det användes från början som tjänstebostad för predikanten på Carnegiebruken och togs därefter över av lantbrukare som hade djur på gården fram till 1920-talet.
1974-1975 restaurerades gården och sedan dess finns Göteborgs Sjöscoutkår och Klippans aktivitetscenter här.
Den u-formade ekonomibyggnaden, vars äldsta delar var från 1751, försvann i en brand 2003. Numera finns endast en mindre del av ena längan kvar.
Stobées trädgård – Under 1740-talet anlade landshövdingen Lorentz Kristoffer Stobée en trädgård öster om mangårdsbyggnaden till Älvsborgs Kungsladugård.
Stobée var medlem av Vetenskapsakademien och träffade där Carl von Linné och Jonas Alströmer. Han tog starkt intryck av deras tankar om folkbildning och möjligheten att förbättra landets ekonomi genom att bredda trädgårdskunskapen.
Stobée delade upp trädgården med sandgångar och i kvarter som omgärdades av krusbärs-, vinbärs- och ligusterhäckar. Där odlade han frukt, bär och köksväxter som levererades till stadens sjukhus och anstalter. Han älskade körsbärsträd som kom att dominera över äpple- och plommonträden i trädgården.
1994 återinvigdes Stobées trädgård och var då liksom på 1700-talet, full av fruktträd, indelade i kvarter omgärdade av häckar och planterade med tidstypiska kryddor, köksväxter och prydnadsblommor. Men efter år av förfall är det inte mycket som återstår och det går knappt att ana sig till dess tidigare storlek och prakt.
I Stobées trädgård finns det idag en fruktlund som består av tolv äppelträd, tre päronträd, sju krikonträd, fem plommonträd och ett körsbärsträd som är planterade vid olika tidpunkter.
Hitta hit: vid södra Älvstranden i Göteborg.
