VRÅNGSTADS GRAVFÄLT

Vid Vrångstad, i Tanums kommun, ligger ett område som attraherat människor under lång tid. Här kan man uppleva landskapets förändringar och spår av 5000 år av mänskliga aktiviteter. Via promenadstigar på ca 2 km tar man sig till en megalitgrav från stenåldern, hällristningar från bronsåldern och gravfält från järnåldern. Från 1800-talet finns en stenbro bevarad och år 1935 byggdes här en vackert murad kanal.

Gravfältet är numera uppdelat i två delar, men har en gång hängt samman med cirka 90 gravar, högar och resta stenar. Den nedre delen består av minst 25 högar, två resta stenar. Den övre delen består av ca 60 gravar, högar och resta stenar. Här finns också två stora domarringar, även de från järnåldern, och en mycket välbevarad långdös i en långhög från stenåldern. Det anses vara ett av Bohusläns största och mest välbevarade gravfält från äldre järnåldern.

På vägen ”mot” det övre gravfältet, från parkeringen sett, möts man av två ovanligt stora domarringar på en avsats längre ner i sluttningen.

Den större domarringen består av tolv stenar och den mindre åtta, men det är svårt att avgöra om detta är det ursprungliga antalet. Eventuellt delar även domarringarna stenar med varandra. Av en tredje domarring återstår idag bara tre stenar. En beskrivning från 1800-talet berättar, att den ursprungligen var lika stor som de andra, men att den förstörts genom sandtäkt. Någon enstaka sten syns fortfarande i branten ned mot bäcken, vilket antyder att det kan ha funnits ännu fler domarringar här. Det berättas också att här fanns fyra stora gravhögar. En av dessa kan fortfarande anas bredvid vägen i riktning mot parkeringsplatsen.

Domarringarna har fått sitt namn då de enligt traditionen har använts som tingsplatser under forntiden. De har ofta ett ojämnt antal stenar och man tänkte sig att det under tinget stod en domare vid varje sten. Vid omröstningar kunde därför inte resultatet bli oavgjort. Om de verkligen användes som användes som tingsplatser vet man inte, men vi att de i första hand anlades som gravar.

Domarringarna är inte utgrävda av arkeologer, så därför kan de inte dateras exakt, men de anlades troligen under århundradena efter Kristi födelse.

Den övre delen av gravfältet är mycket vackert längs en bergsplatå. En gång har gravfältet legat öppet med magnifik utsikt över dalgången, men en granskog utgör numera en barriär mot dalen. Idag är platsen enskild istället för avskild och rofylld.

Här finns som jag skrev lite tidigare ca 60 gravar: framför allt högar, men även långhögar, resta stenar och en domarring.

De resta stenarna markerar oftast gravar och kan stå för sig själva eller i gravhögar. På en plats på gravfält står det tre resta stenar tätt intill varandra, samt en fjärde sten som idag ligger ner, men som stod upp så sent som på 1800-talet. Tyvärr är det idag okänt vad raden med resta stenar hade för betydelse för järnålderns människor.

1879 grävde arkeologen Emil Ekhoff ut några av gravarna. I samtliga gravar hittade han brända ben, ibland löst i graven och ibland i en urna. En av högarna innehöll ett stenröse och i dess mitt fanns en trekantig kammare. I kammaren stod en urna av röd keramik, täckt med en flat sten.

I urnan fanns den dödas kremerade ben. Ovanpå benresterna låg gravgåvorna: en kam av ben, en sländtrissa, ett bältesspänne av järn och en sten som kan ha använts för att glätta tyg. Gravgåvorna har förmodligen bränts tillsammans med den döda. Gravfältet är daterat till romersk järnålder och folkvandringstid, 200-600 e.Kr.

Storhögen ligger i Vrångstadsgravfältets ena ände. Den ligger tillsammans med ett antal mindre gravhögar. Storhögen mäter 16 meter i diameter och är tre meter hög. Då högen inte är utgrävd kan man inte säga exakt hur gammal den är. Utgrävningar av andra storhögar har visat att de byggdes under övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid, ungefär 400 e.Kr. Det är troligt att även Vrångstads storhög är så gammal, och därmed samtida med det övriga gravfältet.

Storhögen består troligen av en centralt placerad gravgömma, som täcks av ett stenröse. Över detta lades en stor hög av jord. Detta var det vanligaste sättet att anlägga gravhögar i Bohuslän under järnåldern, oavsett storleken på högen.

Stengärdsgården som löper längs gravfältet, utgör gränsen mellan socknarna Svenneby och Bottna. Den utgör också gränsen för ägorna till byarna Tyfta och Vrångstad. Gränsen för socknarna har nog varit densamma sedan medeltiden. Det är inte ovanligt att man har använt sig av forntida gravar som gränsmarkörer, eftersom de är tydliga i landskapet och inte går att förväxla med något annat.

På ett bergskrön i områdets sydvästra del finns en mycket välbevarad långdös. Den är 23 meter lång och består av en kammare med en hög runt om. Dösen byggdes för ca 5000 år sedan. Den ligger som de flesta Bohuslänska dösar, med utsikt över forntida vatten. Tyvärr blev det inget besök vid långdösen för min del, jag var lite osäker på om jag var på rätt stig, och hur långt jag hade gått/skulle gå, och med tanke på att jag gått mer eller mindre vilse förr när jag varit ute i skog och natur på egen hand, så valde jag att vända tillbaka mot parkeringen.

Knappt 100 meter norr om parkeringen ligger runda kullar som är gravhögar. Den här platsen kallades för för Kämpebacken, ett vanligt namn i Bohuslän på platser med förhistoriska gravar. På 1800-talet var det betesmark här, men på järnåldern såg landskapet annorlunda ut. Nedanför gravfältet, där det är åkermark idag, låg det en gång en sjö. Runtomkring sjön kunde man se gravhögar och troligen låg järnålderns gårdar, i närheten av gravarna. De bördiga markområdena kring vattnet användes för odling och bete. Landskapet var inte lika trädbevuxet som idag och skogen dominerades av lövträd.

Järnåldersgravfältet låg ofta vid den tidens vägar och vattenleder. Det verkar även vara fallet för Vrångstadsgravfältet. Om man färdades från havet vid Bottnafjorden till bygden kring sjön var man tvungen att passera förbi det smala näset vid den nuvarande parkeringsplatsen. Järnålderns gravar var inte bara vilorum för de döda, de fungerade också som viktiga symboler i landskapet i. Kanske berättade gravfältet om rikedom och landägande för de som passerade förbi.

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förändrades landskapet kring gravfältet. Det fanns behov av ny odlingsmark så diken grävdes för att leda om sjöns vatten. När de grävde i marken fann de flera lerkrukor med brända benbitar. Det var urnor från järnålderns begravningar. En kittel av täljsten hittades också. Täljstenskittlar var vanliga att laga mat i under vikingatiden, men den här var fylld med brända ben och hade använts som gravurna. 1935 hittades en guldring som är betydligt äldre än tjälstenskitteln, förmodligen från århundradena efter Kristi födelse.

Till en början leddes vattnet som jag skrev ovan, från sjön genom diken. Med tiden så växte dikena igen och något mer hållbart behövde byggas. Lösningen blev en 230 meter lång och 1,6 meter djup i kanal i sten. Kanalen började byggas år 1935 och tog två år att bli färdig med dubbla murar och stensatt botten. Stenen hämtades med häst och vagn från ett stenbrott i närheten och arbetskraften hämtades från en stor grupp arbetslösa i beredskapsarbete, ett så kallat AK-arbete. Fyra man arbetade i stenbrottet och fyra man grävde och stensatte kanalen. De fick 50 öre i timmen för sitt arbete. Kanalen går att se än idag, alldeles i närheten av parkeringen.

Jag upptäckte Vrångstads gravfält av en ren slump när jag körde från Smögen mot Fjällbacka. Efter att ha passerat skylten ”Gravfält” var det bara att leta upp en plats där jag kunde vända bilen och köra tillbaka till gravfältet. Varför GPS:en valde att jag skulle köra den vägen mot Fjällbacka vet jag inte. Ska jag vara ärlig så minns jag inte om jag skrivit in Fjällbacka, eller något annat på GPS:en, eller något annat, med planen att stanna till i Fjällbacka när jag kom dit, och det var därför jag hamnade på den här vägen. Men, jag är glad att GPS:en ledde in mig på vägen som tog mig till Vrångstads gravfält.

Vrångstads fornvårdsområde ligger på privat mark, med boende runt omkring. Så visa hänsyn, parkera på angiven plats och skräpa inte ner.

Hitta hit: ”Mellan” väg 174 (Gerlesborg) och väg 163 (Kville).