Röda Sten Konsthall är inrymd i ett gammalt pannhus från 1940-talet. Huset uppfördes för att vara värmecentral åt närliggande industrier. Man eldade med kol och flis som förvarades i de stora behållare som finns kvar i taket på andra våningen. Värmeverket stängdes 1957, i samband med att sockerbruket i närheten lades ned.
Under 1980- och 1990-talen stod pannhuset övergivet och användes då bl.a. för svartklubbar, konserter och ravefester. Lokalen nyttjades även av graffitikonstnärer och delar av vissa målningar finns faktiskt fortfarande kvar inne i huset. I början av 1990-talet var pannhuset rivningshotat. Ett upprop startades och man gick samman och bildade en förening för att rädda huset. Föreningen fick gehör och man startade en löpande verksamhet 1996 med flera utställningar och föreställningar om året. År 2000 grundrenoverades huset till det skick som det är idag.
Namnet på konsthallen kommer från den rödmålade stenen som ligger i vattenbrynet ett stenkast väster om konsthallen. Historien om Röda sten kommer i ett annat inlägg.
Än idag är det den ideella Röda Sten Kulturförening som driver verksamheten på Konsthallen. Röda Sten Konsthall är en plats för samtidskonst, här möter man utställningar och föreställningar av både svenska och internationella samtidskonstnärer. Konsthallen är en spännande mötesplats för människor i alla åldrar.
Jag tvekade faktiskt lite om jag ska skulle göra ett besök på konsthallen när jag var och hovrade i området vid mitt senaste besök i Göteborg. Jag gillar museer, men just konst är kanske inte min gebit om jag ska vara ärlig. Men, jag tog beslutet att gå in. Och jag ångrar mig inte. Om man inte är så vidare värst konstintresserad så är huset i sig intressant. Jag älskar att man behållit det ruffiga i huset och att en del graffiti får vara kvar.
När jag var på Röda Sten Konsthall satt sommarutställningen 2023 uppe. Årets sommarutställning visar verk av Maja Gunn, Josefin Lindskog, Mona Namér och Nontokozo Tshabalala. Det är fyra konstnärskap med vitt skilda uttryckssätt och idéer, samtidigt förenade av sina feministiska förhållningssätt. Utställningen visar deras mångsidiga praktik i performance, dans, teckning, skulptur och installationer på alla fyra våningsplan. Den gemensamma tematiken utgår från konstnärernas intresse för hur identiteter skapas genom olika sociala och politiska konstruktioner, hur heteronormativa föreställningar kan överskridas genom konstnärligt skapande och genom praktiserande av frihet.
På entréplan möts man av Josefin Lindskogs nyproducerade teckningar av sin egen fragmenterade kropp, hopträngd i kvadratiska boxar, som även de för en kamp för frihet. De tecknade delarna växlar mellan hyperrealism och abstraherande detaljer, som står i kontrast med de monokroma tvådimensionella collagen av veckade textilier (draperingar). Lindskogs arbete med textilier fortsätter en trappa upp i det rum som kallas Katedralen. Och det är inte svårt att förstå vart det namnet kommer ifrån. Här kan man se en skulptur bestående av staplar av noggrant hopvikta plagg som frenetiskt har organiserats i hög efter hög. Skulpturen representerar vikandet, en kvinnosyssla som inte bara rör familjens maktordning, utan som också har betydelse för hela samhället. I statistiska diagram över hemarbete är kvinnornas staplar alltid de högsta.
I Katedralen får vi även se se fyra dansfilmer av Mona Namér. I filmerna blandas råa postindustriella miljöer med symbolfyllda drömska scenarier. I en film följer man konstnärens inre möte med sin mamma Fatima på en resa genom minnen och längtan efter samhörighet. En annan film är inspirerad av den biologiska förvandling, metamorfosen, som sker i puppan.
På tredje våningen visas flera verk av Maja Gunn, som alla innefattar aspekter av genus och queer i relation till kläder. Här kan man se rad efter rad av provplagg hängandes på blankpolerade metallstänger. I en videoinstallation tolkas sju lesbiska och queera kroppsliga erfarenheter i relation till plaggen som de bär. Här gestaltas idéer om kroppen som politisk, känslan av grupptillhörighet och hur kläder påverkar hur vi uppfattas av omgivningen. Den här filmen fångade mig verkligen. I det nya verket ”Darts” har Gunn utgått från de insnitt som finns i kläder för att ge dem sin form och som används av genusmarkörer. Insnitt för bröst, midja, axlar och höfter vittnar om en tradition av föreställningar om vem som bör bära plagget.
Högst upp i Konsthallen möts man av Nontokozo Tshabalas installation ”Onde A Luta Termina” (Där kampen slutar). Det är en multisensorisk upplevelse i form av en andlig dialog eller bön mellan Tshabalalas mormor Nomasonto och hennes förfäder. Verket uttrycker Tshabalalas drömmar, fantasi och hopp. Video- och ljudinstallationen är en gestaltning av en utopi, men den bjuder in till att vi besökare att tänka i nya banor utifrån det som är kvar efter att kampen har utkämpats: fred, vila, glädje, kärlek och förundran.
Redan utanför konsthallen möts vi av utställningens första verk, ett monumentalt collage ”Än så länge är det inte olagligt att drömma (So far there is no law against dreaming) av Tshabalala. Här förenas konstnärens personliga engagemang med de kollektiva strider som genom populärkulturella uttryck synliggörs i offentliga rum. Budskapet är direkt: befrielsen av svarta människor är befrielsen av alla människor.
Vill man se just den här utställningen får man rappa på, sista dagen den är uppe är faktiskt 27 augusti 2023. Men, det var inte sista gången jag besöker Röda Sten Konsthall, jag kommer tillbaka för att se andra utställningar här. Vilken utställningslokal!
Hitta hit: Konsthallen finns alldeles i närheten av Klippans Kulturreservat, under Älvsborgsbrons södra fäste. Det är lätt att ta sig hit både med bil, buss, spårvagn eller med cykel.
