Karlskrona grundades 1680 av kung Karl XI för att tillgodose behovet av en flottbas i södra Sverige. Stadens skeppsbyggeri, stadsplanering samt anläggnings- och försvarsteknik har uppmärksammats i hela Europa under efterkommande århundraden. Karlskrona skrevs in på den prestigefyllda världsarvslista den 3 december 1998 och blev därmed Sveriges nionde världsarv.
”Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en planerad europeisk örlogsstad som influerats av äldre anläggningar i andra länder. Karlskrona har i sin tur tjänat som förebild för efterföljande städer med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under de århundraden när storleken på sitt lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik och Karlskrona är den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar.” – Världsarvskommittén, december 1998.
När Unescos världsarvskommitté ger en kulturhistorisk miljö världsarvsstatus utgår de från sex kritier. Örlogsstaden Karlskrona uppfyller enligt Unesco två av dessa. Karlskrona är ett exempel på hur utbyte av mänskliga värderingar kan påverka utvecklingen inom arkitektur och teknologi, m.m. och ett framstående exempel på en typ av byggnad/arkitektonisk/teknologisk anläggning som illustrerar viktiga stadier i människans historia.
Världsarvet Karlskrona består av befästningar, örlogsvarv och örlogshamn, den militära och civila staden samt anläggningar i omgivningen som har haft betydelse för örlogsbasens försörjning. Det är inte en specifik byggnad som gör Karlskrona till ett världsarv, utan Örlogsstadens helhet.
Vid planläggningen för den nya staden och dess befästningar samarbetade Erik Dahlbergh med Nicodemus Tessin den äldre och Carl Magnus Stuart. Den första stadsplanen färdigställdes av C M Stuart och stadfästes år 1683 men ersattes av en ny år 1694. Den planerade staden syftade till att vara en manifestation av Sveriges stora ambitioner och makt. De olika funktionerna såsom civila distrikt, varv, handel och industrier, samlades i en stadsplan utformad med element från romerska barocktiden, såsom ett monumentalt torg och inritade kvarter i ett rutmönster med utstrålande gator. Norra delen av Trossö utgjordes av den civila staden, södra delen av ön upptogs av örlogshamnen och -varvet, och denna indelning i en civil och en militär del av staden finns än idag.
Karaktäristiskt för Karlskrona blev de mycket breda gatorna och det monumentala torget med sina offentliga byggnader. I denna klassiska rutnätsplan har den civila staden sitt centrum på den högst belägna platsen, Stortorget, som omgärdas av ståtliga byggnader för religion och rättskipning.
När Karlskrona anlades valdes platsen strategiskt. Det naturliga skyddet och barriären som omgav skärgårdsön Trossö med omgivande öar gav goda förutsättningar. Här fanns såväl en smal och djup inseglingsled, vilken lätt skulle kunna försvaras mot angrepp, som plats för en stor skyddad hamnbassäng.
En serie befästningar byggdes från tiden för örlogsbasens tillkomst och framåt, dels på Trossö och intilliggande öar, dels i havet vid de yttre, västra och östra redderna. I enlighet med Erik Dahlberghs intentioner inleddes år 1680 arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona genom byggandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort. Drottningskärs kastell var ursprungligen huvudbefästningen, en roll som Kungsholms fort övertog i början från 1800-talet. Längre in ligger befästningstornen Kurrholmen och Godnatt från 1800-tal och närmare staden befästningarna på Koholmen, Mjölnareholmen och Ljungskär från 1700-tal. Ursprungligen planerades hamn och skeppsvarv få skydd mot angrepp både från vatten eller land av en fästningsring.
