I anslutning till, eller inmurade i Strängnäs domkyrka finns sju runstenar. Vid mitt besök i Strängnäs såg jag sex av dessa.
Runinskrift Sö 275 är en mindre bit av en som troligtvis varit en rätt stor runsten. Stenen är känd sedan 1600-talet som ett fragment och ingick då i en husmur. Kring 1750 låg den som en stenbro i borgmästarens gård, försvann och återfanns 1864 som en del av en stalltrappa. 1872 restes den i Nabbhagen, en plantering vid Mälarstranden. Därefter flyttades den igen, till sin nuvarande plats. Biten är 94 cm hög och 56 cm bred. Materialet är granit. Stenens ursprungliga plats samt vem som ristat stenen är okänt. Ristaren använde svensk runrad från 1000-talet. Översatt lyder texten: ”… han var den gästfriaste av alla män i världen…”
Runinskrift Sö 276 hittar man inmurad i Strängnäs domkyrkas södra stenfot, strax intill kyrkans port. Det är en 254 cm lång, 82 cm bred vid foten och 44 cm bred vid toppen, stor granitsten. Det är okänt vem som ristat stenen och vart dess ursprungliga plats var. Runslingan består av en runorm vars hals är fjättrad till halsen med ett iriskt koppel. Svansen har en fotansats och den vassögda ormen har en nosflik med knorr. Slingan följer stenens konturer nästan exakt. Mitt på stenen finns ett kors, nästan likarmat, med palmettlika utsmyckningar både upp- och nedtill. Stilen har drag av både Ringerike- och Urnestil, vilket innebär att den skapades kring 1000-talets mitt. Texten börjar vid drakhuvudet och löper medsols så att runornas bas är inriktad. Runorna är välhuggna, stora, djupa och mycket regelbundna. Orden skiljs åt av dubbla punkter och svensk runrad från 1000-talet har använts. Layouten är perfekt, inga runor har hamnat utanför slingan och han behövde inte tränga ihop runorna på slutet. Texten innehåller inga svårtolkade ord och den översatta inskriften lyder: ”Sigvid och Sven och Vilhelm och Gylla, de lät resa stenen efter Olaf.” Vi vet inte om det är något släktskap mellan dessa människor, eller varför dessa personer kände sig förpliktigade att resa stenen över Olaf. Stenen är ett perfekt studieobjekt för nybörjare som vill försöka sig på att läsa runor och förstå stenens text. Den är lättåtkomlig, mycket välbevarad och i de flesta avseenden ”normal”, om man vill använda just detta ord på en så rikt varierad konstform som en runsten.
Runinskrift Sö 278 hittar man inmurad i Strängnäs domkyrka. Det som återstår idag är ett fragment av en relativt stor runsten, som troligen ristades på 1000-talet. Fragmentet som återstår är 100 cm och 139 cm bred, materialet är brun sandsten. Stenens ursprungliga plats är okänd, likaså runristaren, som använde sig av svensk runrad från 1000-talet. Textens början med stenresarens namn är bevarad samt några runor i slingans slut. Det fanns fler när stenen avtecknades på 1600-talet. Inskriften från det iriska kopplet löper medsols och betyder översatt: ”Gunnbjörn lät resa sten… son till Emund(?)”. Namnet Gunnbjörn förekommer även på Sö 306, samt några andra stenar i landet. Sluttexten ”son till Emund” kan möjligen syfta på Ingvar den vittfarnes far. Om tolkningen stämmer kan den liksom många andra runstenar från trakten ha varit en Ingvarssten. En Emund finns också omnämnd på Sö 279 här vid domkyrkan.
Runinskrift Sö 279 är en del av en runsten som idag står vid Strängnäs domkyrka. Den är placerad nära huvudingången vid kyrkans sydvästra hörn. Intill stenen står runinskrift Sö 275. Stenens material är granit och dess ursprungliga plats är okänd. Den är ristad på vikingatiden och texten berättar om en resa i österled som slutade olyckligt nere i Särkland. Ornamentiken går i Ringerikestil och slingan har ett profilerat drakhuvud med huggtänder och en tunn, tredelad tunga. Den översatta ristningen lyder: ”E… hugga stenen… Emunds söner … söderut i Särkland”. Större delen av texten är borta. Personen som lät hugga stenen har ett namn som börjar med E (runorna närmast drakhuvudet). Troligen står namnet Emund för Ingvar den vittfarnes far. En möjlig tolkning är att hela texten skulle lyda: ”Erik lät hugga denna sten efter Ingvar och Harald, Emunds söner. De dog söderut i Särkland”. Stenen hör till den grupp av stenar som kallas för Ingvarsstenarna och som restes efter de män som färdades och förolyckades i det ödesdigra Ingvarståget i Särkland.
Runinskrift Sö 280 står på den gamla kyrkogården vid Strängnäs domkyrka. Stenen står sydöst om kyrkan i riktning mot biskopsgården. Där ställdes den 1874, dessförinnan låg den i domkyrkans golv. Stenen är nästan två meter hög och av röd sandsten. I övrigt är den platt, tillhuggen men oregelbundet rektangulär och saknar fot, vilket tyder på att den ej från början är avsedd att stå upprätt, utan sannolikt legat som en gravhäll över en kristen grav. Kanske har den legat på någon av gravarna på den gamla kyrkogården vid kyrkan. I stenens mitt är ett stort likarmat och utsmyckat kors i Ringerikestil. Översatt lyder texten: ”Abjörn och Undrlaug, moder och son, lät hugga denna sten efter Ulfrik och (namn), fader och son, och efter … Undrlaugs son”. Ristaren använde svensk runrad från 1000-talet, runorna är mycket oregelbundna i sin form. Anmärkningsvärt är att runslingan tydligt saknar huvud men har en draksvans, med bindning genom en bandknut över yttre slingan. Slingan börjar vid stenens högra sida strax över mitten och löper motsols så att runornas bas hamnar utåt. Stenen är välbehållen, men saknar text på några kritiska ställen.
Runinskrift Sö 281 hittar man inmurad i Strängnäs domkyrka. Det som återstår idag är ett fragment av en runsten som troligen ristades på 1000-talet. Den fragmentariska stenen upptäcktes 1863 och nyttjades då som tröskel inne i kyrkan, den plockades loss och infogades 1874 i tornets södra yttervägg till höger om domkyrkans port. Stenen är en meter lång och materialet är sandsten. Vi vet ingenting om vem som ristade stenen eller dess ursprungliga plats. Ristaren använde sig av svensk runrad från 1000-talet. U-runan är smal, spetsig, nästan utan rundning. Runorna är stora och djupt huggna och den översatta inskriften lyder: ”… lät göra minnesmärket efter … Ulvs broder. De — österut … med Ingvar i Särkland”. Vi får inte veta vem som reste stenen eller vem Ulfs bror kan ha varit. Två viktiga namn finns dock i behåll. Ingvar och Särkland. Vi vet med detta att färden gick österut, för Särkland är arabernas land, och som nåddes via de ryska floderna genom Gårdarike. Stenen tillhör den grupp stenar som kallas för Ingvarsstenar, och som restes efter personer som for på vikingatåg med Ingvar. Efter sex år kom endast ett av trettio skepp tillbaka Sverige. Detta ska ha varit 1042 enligt Ingvar den vittfarnes saga.
Hitta hit: Stenarna finns i anslutning till eller inmurade i Strängnäs domkyrka i centrala Strängnäs.
