Gripsholms slotts historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ända till 1300-talet faktiskt. Omkring 1380 lät riksdrotten Bo Jonsson Grip uppföra det första slottet på markerna av gården Näsby som han köpt 1379. Det äldsta bevarade dokumentet där Gripsholm nämns är från 1381 där det står att Bo Jonsson Grip befinner sig på Gripsholm. Och det är efter riksdrotten som slottet fått sitt namn.
Under 1400-talet innehades det bl.a. av drottning Margareta och Sten Sture d.ä., som 1498 skänkte slottet till kartusianklostret Pax Marie, som han själv grundat.
Sten Stures kloster var det sista klostret som stiftades i Sverige och det första som avskaffades 1525. Detta år begärde nämligen Gustav Vasa att få Gripsholm som en del i sitt arvegods. Gustav Vasa uppehöll sig på Gripsholm flera gånger och 1537 började han uppföra den nya kungaborgen. Byggmästare var Henrik von Cöllen, och grundplanen är en sexkantig byggnad med torn i hörnen till den inre borggården. Efter Gustav Vasas död fullbordades anläggningen av hans son Karl IX.
Under åren 1563-1567 satt Johan III och hans hustru Katarina Jagellonica fångna på slottet och två av deras barn, Isabella (1564) och Sigismund (1566), föddes här på Gripsholm.
Fyra år senare var rollerna ombytta. Nu var Johans bror Erik avsatt och fick sitta fånge på Gripsholm med sin fru Karin Månsdotter och deras barn. De satt fångna på slottet från november 1571 till juni 1573. Även Karin födde barn i fångenskapen, Henrik (1570) och Arnold (1572). I juni 1573 flyttades Erik från Gripsholm till Västerås istället.
1572 fick hertig Karl slottet eftersom det låg inom hans förläning.
Under hertig Karls tid vid slottet förvarades åtskilliga statsfångar här. Under åren 1607-1610 sägs minst 35 stycken ha suttit fångna här. Efter Karls död 1611 övertog hans hustru Kristina Gripsholm som sitt änkesäte fram till sin död 14 år senare.
1649 fick Karl X Gustaf slottet och hade det fram till sin död 1660 då hans hustru Hedvig Eleonora övertog det som sitt änkesäte. Hon byggde på 1690-talet ”Drottningflygeln” som var tre våningar hög.
1709 lät Hedvig Eleonora ta ner slottets höga tak och inredde även boningsrum på vinden där det tidigare varit skyttegångar. Slottets yttre fick ett annat utseende nu p.g.a detta.
Gustav III var ofta på Gripsholms slott, för det mesta på hösten och kring juletid, med sitt hov. Under Gustav III:s tid gjordes stora om- och tillbyggnader, bl.a. ”Kavaljersflygeln” på norra sidan, inredningar som Runda salongen, ett av slottets vackraste rum, signerat Jean Eric Rehn, samt teatern, inredd 1782 av Erik Palmstedt i nyklassicism.
Även Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, vistades här på Gripsholm en hel del med sitt hov. När Gustav IV Adolf blivit avsatt som svensk kung hölls han fånge på Gripsholms slott mars-november 1809.
Under Oscar I och Karl XV:s tid moderniserades flera av rummen efter den tidens mode och med Oscar II:s beskydd stiftades 1889 Gripsholmsföreningen vars mål var att sätta Gripsholm i ett så pass värdigt skick att det kunde leva upp till frasen ”nationalmonument”. I huvudsak skulle slottet till det yttre återställas till hur det såg före Hedvig Eleonoras ombyggnad. Dessutom inredde man vissa rum som speglade olika tidsepoker, som t.ex. vasatiden, karolinska tiden och gustavianska tiden.
På Gripsholms slott finns det äldsta nationella porträttgalleriet i världen – Svenska statens porträttsamling. Med sina ca 5 000 verk, företrädesvis oljemålningar, hör det till de största. Grunden för samlingen lades redan av Gustav Vasa som lät föra sina konstverk till Gripsholm. Officiellt blev Gripsholm nationellt porträttgalleri 1822 då Karl XIV Johan gav Adolf Ludvig Stjerneld i uppdrag att ansvara för samlingen.
Man kan besöka slottet på egen hand, eller gå med på en guidad visning. Har man inte besökt slottet innan rekommenderar jag starkt det sistnämnda. Den här gången när jag besökte slottet valde jag att skippa guidningen.
Slottet består av tre våningar. Den första våningen kallas för Vasavåningen och här har man i samband med den genomgripande restaureringen på 1890-talet försökt återskapa en följd av rum så som de skulle ha kunnat se ut på 1500-talet.
I Astraksalen kan man se porträtt som anknyter till Gustav Vasa och hans söners tid. Det var inte mycket som fanns kvar från 1500-talet i detta rum – bara taket och spisarna. Väggarna hade omkring 1850 klätts in i träpaneler i vilka man fäst en serie franska 1600-talsporträtt. Panelerna togs bort men man hittade inga spår av äldre inredning. Man ritade den nya panelen i 1500-talsstil och lät utföra dörrarna med sina omfattningar efter förebild från Torpa slott i Västergötland. Som mönster för målningarna i fönstersmygarna valdes utsmyckningar från Vasatiden i Kalmar slott. Astrak, som gett salen dess namn, som kunde förekomma som golvbeläggning under Vasatiden. Arkitekten Fredrik Lilljekvist som ledde restaureringsarbetena, tog en kakelplatta i Statens historiska museum som modell för dem som ligger på golvet.
Hertig Karls kammare är slottets mest berömda 1500-talsgemak och här finns en av landets mest bevarade interiörer från denna epok. Enligt traditionen föddes Sigismund (III av Polen) 1566 i detta rum, under den tid Erik XIV höll sin halvbror Johan (III) och hans polskfödda hustru Katarina fängslade på Gripsholm. Rummet inreddes på 1570-talet som sängkammare åt hertig Karl (IX) och är bevarat i nästan orört skick med en skuren och dekorativt bemålad träpanel, putsytorna utsmyckade med målade blomsterrankor, inbyggd säng och väggfasta bänkar.
”Furstinnan Marias sängkammare” har fått sitt namn efter Karl IX:s första gemål och namnet kom till i samband med 1890-talets restaurering. Porträtten avbildar personer verksamma under drottning Kristinas och Karl X Gustavs jämförelsevis korta regeringsperioder. Det imponerande kassettaket är från 1500-talet, men hitflyttat i samband med restaureringen från Tynnelsö hus, ett par mil från Gripsholms slott. I rummet står en stor nordtysk brudkista, också den skänkt till Gripsholm för att skapa det intryck av äldre Vasatid som restaureringen syftade till i dessa delar av slottet.
När man på 1890-talet avlägsnade rummets, som idag kallas för gröna kabinettet, 1700-talsinredning fann man inga spår av äldre utsmyckning. Arkitekten Lilljekvist komponerade väggpanel och tak med utgångspunkt från rester av en 1500-talsinredning på annat håll i slottet. Kakelugnen från 1600-talet har tillhört Lilljekvist, som fick tillstånd att sätta upp den här och ta den gustavianska som tidigare stod i rummet som utbyte. Porträtten framställer bl.a. medlemmar av Karl IX:s familj och personer verksamma i hovets närhet.
I det blå kabinettet fanns det före 1890-talets restaurering en tidigare 1800-talsinredning med papperstapeter ovanför en låg panel. Med en 1500-talsinredning i Vadstena slott som förebild ritade Lilljekvist den nuvarande. Samtidigt togs den öppna spisen från 1700-talet bort och ersattes med en äldre typ, som delvis kompletterades efter Lilljekvists ritningar. Han lät också ersätta de höga dubbeldörrarna från Gustav III:s tid med lägre, enkla dörrar i 1500-talsstil. Porträtten i rummet representerar Karl IX:s och Hedvig Eleonoras tid, d.v.s. senare delen av 1600-talet och tidigt 1700-tal.
Under Gustav III:s tid var det som idag kallas för Karolinska galleriet uppdelat i tre mindre rum, men vid 1890-talets restaurering var huvuddelen av den gustavianska inredningen redan avlägsnad och väggarna försedda med papperstapeter. När de togs bort och mellanväggarna revs påträffades en hel del rester av en ursprunglig dekor målad på de putsade väggarna. Dessa dekorativa rankor och slingor bättrades och kompletterades, ett nytt tak sattes upp, vars förebild hämtats från ett 1600-talstak på Tidö slott i Västmanland. Den öppna spisen tillkom också på 1890-talet, då rummet kom att kallas Danska salen efter de porträtt av danskar som en tid hängde här. Idag finns här porträtt av personer som var verksamma under det svenska stormaktsväldets sista tid, då Karl XII var Sveriges kung. De avbildade är sålunda mest militärer men en och annan präst, vetenskapsman, bildkonstnär och arkitekt erinrar om att den kulturella odlingen inte var helt försummad.
Nedre rustkammaren är inrymd i slottets högsta och kraftigaste försvarstorn, Griptornet. Hålet i golvet för upphissning av ammunition murades antagligen igen redan i slutet av 1500-talet, då tornrummen inte sällan användes som fängelser, men togs åter upp på 1890-talet. En erinran om fängelsetiden är den ännu synliga inskriften på väggen gjord 1600 av två anhängare till den avsatte kung Sigismund, sedan hertig Karl (IX) efter Linköpings blodbad låtit spärra in dem här.
Gästrummet (bilderna nedan) med originalmålningar från sent 1500-tal sägs Erik XIV och Johan III ha använt som studerkammare som barn.
Andra våningen är slottets huvudvåning och är till största delen inredd på 1770- och 1780-talen under Gustav III:s tid. Den innehåller förutom kungens egen våning också drottningens, Sofia Magdalena, våning samt Prinsessvåningen som var avsedd för Gustav III:s syster Sofia Albertina. På detta våningsplan ligger också två av slottets största och mest påkostade och från representationssynpunkt viktigaste rum – Rikssalen och Gustav III:s runda salong.
Rikssalen är slottet största rum och torde ha fullbordats under 1590-talet. Salen har förändrats och renoverats flera gånger, senast 1958 då den fick sitt nuvarande utseende. Tronarrangemanget fick sin nuvarande plats vid ena kortväggen på 1950-talet. Tronhimlens bakstycke är ett spanskt 1500-talsarbete och utan jämförelse slottets förnämsta textila föremål. Det har funnits på Gripsholm sedan 1861, och har troligen en gång tillhört Anna av Österrike, kung Sigismunds första hustru, och blivit kvar i Sverige sedan Sigismund besegrats av hertig Karl (IX) och fördrivits från Sverige. Porträtten i salen är kopior utförda 1667, troligen av David Frumerie, på uppdrag av Hedvig Eleonora som då ofta huserade här. Ett undantag gör de tre pfalziska furstarna till höger om spisen som är målade på 1500-talet och tidigare har ingått i en annan porträttserie.
Prinsessvåningen inreddes i början av 1780-talet för Gustav III:s yngre syster Sofia Albertina, som i denna del av slottet disponerade en bostadssvit om fyra rum – audiensrum, sängkammare, arbetsrum och garderob. I slutet av 1600-talet beboddes våningen av kronprins Karl (XII).
Före 1890-talets restaureringen hade prinsessvåningen varit stängd för allmänheten men öppnades då, sedan rummen ställts i ordning. Man tog bort den gyllenläderimiterande väggbeklädnaden och ersattes med rött väggsiden, som blivit över när man rev de gustavianska inredningarna på första våningen. Sidenet på möblerna och väggarna ger ett enhetligt intryck. Men tittar man närmare finner man åtminstone fyra olika mönster. På 1820-talet uppläts Prinsessvåningen åt kronprinsessan Josefina, gift med Oskar (I), och rummet ordnades då som salong med soffa, stolar och hörnskåp. Mellan fönstren hänger en spegel tillverkad av spegelfabrikören Nicolas Meunier, och det är enda som ännu finns kvar av Sofia Albertinas bohag. Porträtten anknyter till den tid i den svenska historien som brukar kallas Frihetstiden.
Inredningen i sängkammaren är så gott som helt orörd sedan 1782. De målade kinesiska sidentapeterna är dock kraftigt blekta och sängförhängena har bytts ut ett par gånger, senast på 1890-talet i samband med restaureringen, då de ersattes av ett siden snarlikt de ursprungliga. Klockan på byrån är ett franskt arbete från omkring 1800 och befann sig fram till 1862 på Rosersbergs kungliga slott i Uppland. Byrån, tillverkad ca 1780, är ursprungligen inköpt för Sofia Albertinas räkning och är typisk för sin upphovsman Jonas Hultsten. På Sofia Albertinas tid fanns inga porträtt på väggarna.
Rummet som idag kallas för Prinsessans kabinett eller arbetsrum, användes av Sofia Albertina som skriv- och läsrum eller för handarbete, vilket understryks av rummets privata karaktär med sekretär, sybord och vilstol. Under Oskar I:s tid hade rummet försetts med papperstapeter vilka avlägsnades vid 1890-talets restaurering och ersattes av ett handmålat kinesiskt sidentyg, som redan då var i ganska dåligt skick. Vilstolen med sin fotpall är av fransk tillverkning i rokokons anda. De båda sändes till Gripsholm från Stockholms slott på 1780-talet, då den här typen av möbler blivit omoderna. Bilderna på väggarna är etsningar av bröderna Elias och Johan Fredrik Martin och hängdes här i rummet då det iordningställdes åt Sofia Albertina. Man vet dock inte hur de hängt.
Prinsessans garderob var rummet för prinsessans två vakthavande kammarfruar. Sängutrustningen är den som tillkom hovfunktionärer av kammarfrus rang i slutet av 1700-talet. I rummet fanns också hängare för prinsessans kläder och nattstolen som kammarfruarna fick vara beredda att bära in till prinsessan närhelst hon önskade. Det oramade porträttet är från 1600-talet, och är det som hängde här under Sofia Albertinas tid. Det befinner sig i autentiskt skick, oramat som de flesta porträtt på Gripsholm i äldre tid, aldrig konserverat eller rengjort eller uppsatt på en ny spännram.
I Prinsessans våning finns det ett rum som mer ser ut som en korridor. Detta rum kom till i samband med att hertig Karl (IX) på 1590-talet lät utvidga slottet. Väggen till höger (när man kommer från Prinsessans garderob) är således yttermuren på Gustav Vasas slott och nischen mitt på är rester av ett tidigare fönster.
De båda första rummen till vänster användes på Gustav III:s tid av Sofia Albertinas hovmästarinna. Möbleringen är dock en ren konstruktion från 1890-talet, som föga överensstämmer med 1780-talets.
Rummet längre fram till vänster i korridoren tillhörde på Gustav III:s tid hans livmedikus. Stolen i nischen är en s.k. Gripsholmsfåtölj med den enfärgade, obetydligt blekta originalklädseln av linnelärft, vilket kom fram när man 1979 avlägsnade flera senare överklädslar. Porträtten i dessa rum återger svenska män och kvinnor verksamma under Frihetstiden, vilken period i konsthistoriskt stilhänseende till stor del sammanfaller med rokokon.
Kungens våning består av sju rum – Kungens garderob, Tornrummet, Kungens sängkammare, Kungens lilla kabinett, Konseljrummet, Audienssalen och Drabantsalen.
Från prinsessvåningen når man i och med det rum som kallas för Kungens garderob, fram till kungens våning. Garderoben fick sin utformning under Gustav III:s tid, då han lät installera en alkov för sängen i sitt sovrum. Här på baksidan av alkovväggen hänger ännu den ringklocka med vilken han kunde tillkalla betjäningen och på den motsatta väggen sitter alltjämt en rad med klädhängare.
Tornrummet hade ursprungligen funktionen som en försvarsfunktion, vilket bl.a. framgår av att här liksom i Griptornet funnits hål i golv och tak för hissning av ammunition. Under Gustav III:s tid var rummet avdelat åt kammarpagerna, som antagligen fick hålla tillgodo med att sova på lädermadrasser utlagda på golvet. Sängen som står här innehåller partier från 1500-talet, men har senare flera gånger på olika sätt kompletterats och förändrats. Den har tidigare stått på Räfsnäs, en gård belägen några kilometer från Gripsholm och en gång tillhörde Gustav Vasas syster. Den kom till Gripsholm 1827 under en period då man ivrigt sökte till Gripsholm samla föremål som kunde ha någon anknytning till Gustav Vasa och hans tid. Sängen har stått på flera olika platser i slottet.
Kungens sängkammare är ett utmärkt exempel på hur åtskilliga rum på Gripsholm blivit ett svåröverskådligt konglomerat av olika epokers bidrag till slottets utformning. Från inredningen på hertig Karls (IX) tid finns bjälktaket kvar liksom den på väggarna närmast taket synliga dekorationen målad direkt på den putsade muren. När Gustav III utsåg rummet till sängkammare i kungens våning lät han arkitekten Jean Eric Rehn sätta upp paneler på väggarna och i fönstersmygarna, installera den öppna spisen av fransk modell, göra alkovarrangemanget för himmelssängen och sätta in dubbeldörrar på dess sidor. Av äldre inredning fick den textila väggutsmyckningen vara kvar, vilken bestod av några av drottning Kristinas kröningstapeter, den s.k. Engelska Jakten. Den flyttades i början av 1900-talet till Stensalen i Drottningholms slott. Av den tidigare inredningen blev två praktpjäser kvar – lackkistan mellan fönstren och den med rikliga silverarbeten försedda spegeln på väggen mittemot. Den välvda, svartlackerade kistan med gulddekor, pärlemor och förgylld mässing är tillverkad i Japan omkring 1600 och överlämnades på slottet Tre Kronor i Stockholm till Gustav II Adolf som gåva av en holländsk ambassadör. Änkedrottning Hedvig Eleonora lät 1712 flytta den till Gripsholm, och den har antagligen stått i detta rum sedan dess. Till praktföremålen i kungens sängkammare också den franska barocksängen, som Gustav III lät frakta till Gripsholm. Sängomhängena i siden och övriga textilier är synnerligen välbevarade medan silverbroderierna svartnat. Ytterligare en praktpjäs från 1600-talet är det i Augsburg tillverkade elfenbensuret, som kom till Sverige under senare delen av 1600-talet, men som placerades på Gripsholm först 1830. Sängkammaren liksom de intilliggande rummen (Kungens lilla kabinett och Konseljrummet) är de rum som anvisades som bostad åt den avsatte Gustav IV Adolf under hans fängsliga förvaring på Gripsholm från mars till december 1809.
Konseljrummets relativa avskildhet efter Gustav III:s ombyggnad av närmast angränsande rum gjorde det lämpligt för konseljer, rådslag. Taket är från 1500-talet, medan väggpanelerna och tapeterna av imiterat gyllenläder sattes upp på 1860-talet. Stolarna är från Oskar I:s tid och tillverkades då för att stå i kungens sängkammare. De är klädda med silverbrokad som tidigare använts till sängomhängen på Drottningholms slott. På bordet med skiva av elfenben, pärlemor och sköldpadda från slutet av 1600-talet, undertecknade enligt traditionen Gustav IV Adolf 1809 sin tronavsägelse. Bredvid fönstren står ett av slottets märkligaste konsthantverksföremål, ett skåp prytt med snidad och graverad bärnsten. Skåpet, som fördes till Gripsholm 1830, är sannolikt ett nordtyskt arbete från början av 1700-talet och har tidigare befunnit sig på Drottningholm. Grupporträttet över soffan målat av Ehrenstrahl framställer Hedvig Eleonora med familj 1683. På väggen mittemot familjeporträttet syns Karl XI till häst i slaget vid Lund 1676, även det av Ehrenstrahl. På innerväggen är ett ryttarporträtt av Karl XII i slaget vid Thon i Preussen 1703 av A. J. von Cöln.
På andra sidan av kungens sängkammare finns Audienssalen. Rummet fick sin prägel strax före 1850 under Oskar I:s tid, då Gripsholm för första gången försågs med nyinredningar i historisk stil. Arkitekt var var Georg Chiewitz som sökte med utgångspunkt från 1600-talstaket ge hela rummet 1600-talskaraktär. Den omfångsrika takkronan härstammar från Oskar I:s tid och är gjord av papier maché över en stomme av trä. Porträtten är en serie med svenska regenter från Gustav Vasa t.o.m. de två första bernadotterna, Karl XIV Johan och Oskar I.
I Drabantsalen finns ett tak som är anmärkningsvärt därför att det är det enda exemplet i den omfattningen som återstår av inredningen från Gustav Vasas tid. Från början har det suttit på någon annan plats i slottet. Taket är i det högra hörnet av innerväggen daterat med årtalet 1543, d.v.s. sex år efter det att Gustav Vasa lade grundstenen till slottet.
Karnapet är en tornliknande uppbyggnad helt i trä uppförd under 1890-talet ovanför slottets yttertrappa och ingångsport. I äldre tid fungerade karnapen som en sorts täckta och glasade altaner, som inte sällan kunde erbjuda lite vidare utblickar över slottets omgivningar.
Övre förmaket är i hög grad ett kommunikationsrum. Här möts vägarna från kungens och drottningens våningar, här mynnar Westfaliska galleriet, det galleriliknande rum som leder till Rikssalen. Härifrån finns också förbindelse med övriga våningar via slottets huvudtrappa. Under Gustav III:s tid hängde här en serie om 33 porträtt målade av Ehrenstrahl och föreställande Karl IX:s riksråd. Nu återger porträtten personer från den gustavianska epoken där ännu i huvudsak rokokotraditionen härskar med i regel ganska små bilder av intim prägel utan större djup i rumslig eller andlig bemärkelse, inte sällan i oval inramning.
Vita salongen, eller Gustav III:s runda salong, är ett för kungens och drottningens våningar gemensamt rum. Det ligger i Teatertornet rakt under slottets teatersalong och inreddes på Gustav III:s tid. Arkitekt för den synnerligen kostsamma inredningen var Jean Eric Rehn som lät boasera väggarna, d.v.s. klä in dem med träpaneler och kraftigt förstora fönstren. Den nya salongen stod färdig 1779 och var avsedd för kungens och drottning Sofia Magdalena särskilda mottagningar. Det var inte vem som helst som fick tillträdde hit, utan det satt (sitter?) ett plakat vid dörren som innehåller en lista på vilka som fått nåden att få tillträda rummet. Porträtten i rummet föreställer bilder av samtida regenter med Gustav III, bl.a. Fredrik II av Preussen, Katarina II av Ryssland, George III av England och Ludvig XV av Frankrike. Självklart finns det även ett porträtt av Gustav III här.
Drottningens våning består av en svit av flera rum – Drottningens lilla kabinett, Gröna salongen, Drottningens Audiensrum, Drottningens sängkammare, Drottningens toalettrum, Drottningens garderob och Tornrummet.
Drottningens lilla kabinett är i huvudsak ett passageutrymme. De kinesiska sidentapeterna är rekonstruerade efter textilier från 1700-talet som sattes upp här 1822. Det skedde antagligen inför ett besök som planerats för Karl XIV Johans drottning Desideria och som genomfördes året därpå.
Gröna salongen inreddes omkring 1780 för drottning Sofia Magdalena då hela hennes våning om fyra rum ställdes i ordning. Rummet blev genast mycket uppskattat som uppehållsrum för hovet, det var här man konverserade, läste högt, sydde och broderade. För att var Gripsholm är rummet förvånansvärt lite förändrat. Sidenet på väggar och möbler är visserligen inte det ursprungliga gröna, vilket byttes ut mot ett nytt omkring 1840, men den gustavianska badkarssoffan, fåtöljerna och stolarna är desamma som stått här från början liksom de två syborden. De två byrårerna på ömse sidor om den öppna spisen är franska, utförda 1768 i Paris av två franska mästare Bon Durand och Pierre Garnier. De kom till Gripsholm på 1810-talet och placerades då i kungens våning. De skurna och förgyllda hållarna för ljusstakar – gueridoner – fanns inte här på Sofia Magdalenas tid. De beställdes till Adolf Fredriks begravning 1771 och kom till Gripsholm 1823. De kom till Gröna salongen omkring 1870. Bysterna föreställer hertigparet av Södermanland, Karl (XIII) och Hedvig Elisabet Charlotta, och är båda av Johan Tobias Sergel. Dörröverstyckena som anspelar på äldre svensk historia, Erik XIV ensam i sitt fängelse och Johan III med sin gemål Katarina Jagellonica, sattes upp här på 1840-talet.
Drottningens audiensrum fick sitt namn under Sofia Magdalenas tid. Väggarna var då klädda med röd sidendamast som ersattes av tapeter målade i brunrosa när Oskar I omkring 1850 lät inreda rummet som salong. Samtidigt ekådrades väggpanelen och taket försågs med ett dekorativt mönster och de två blomsterstyckena ovanför dörrarna kom till. Fönstren fick påkostade gardinarrangemang och rummet möblerades i rokoko, dels med omkring 100 år gamla stolar från Stockholms slott, dels med nygjorda soffor. Färgen på möbelklädsel och gardiner och rummets nya funktion gjorde nu att rummet fick namnet Gula salongen. När man i början av 1990-talet fann det nödvändigt att restaurera Gula salongen stod det klart att det var inredningen från Oskar I:s tid som kunde återställas med störst detaljtrohet, vilket också skedde. Förutom möblerna, där de flesta fanns magasinerade, kunde färgerna på väggar och golv tas fram och det målade taket rekonstruerades. Även gardinerna var bevarade, men p.g.a. textiliernas ömtålighet har de ersatts med kopior. Genom sin långsmala form har rummet karaktär av galleri och det har också kallats Holstein-Gottorpska galleriet efter Adolf Fredrik som var född hertig av Holstein-Gottorp. Porträtt av honom och hans gemål Lovisa Ulrika, deras barn och barnbarn, har under större delen av 1800- och 1900-talen hängt här inne och på så vis gett upphov till namnet.
Drottningens sängkammare fick omkring 1780 en påkostad inredning, möjligen ritad av F.A.U Cronstedt. Man kan särskilt lägga märke till boaseringen av fönstersmygarna, spegelarrangemanget mellan fönstren, taklisten och väggsidenet. Sängen, sannolikt ritad av Jean Eric Rehn kom till Gripsholm 1775 och var då avsedd för Hedvig Elisabet Charlotta och placerades i hennes sängkammare. Den kom då från Stockholms slott där den använts av Gustav III under hans kronprinstid. Den kom till detta rummet först 1849. I de inre hörnen av rummet står två små skåp i rokokostil. De är tillverkade i Frankrike omkring 1770 med målningar efter förlagor av F. Boucher. De är liksom byrån i nästa rum utförda av Parismästaren Léonard Boudin och är förmodligen inköpta av Gustav III då han som kronprins första gången besökte Paris 1771. De placerades på Ekolsund i Uppland, som han innehade till 1785. Efter hans död magasinerades dem och fick sina nuvarande placeringar 1849 samtidigt som sängen. Gardinarrangemanget är från 1980-talet men en trogen kopia av det som fanns här på Sofia Magdalenas tid.
Drottningens toalettrum kallas det fjärde rummet stora rummet i den svit som Sofia Magdalena disponerade. Sidentapeterna som finns här är mycket slitna och blekta men har också suttit här sedan 1780-talet. Tapetdörren i fönstersmygen döljer öppningen till en smal gång som mynnar ut i tornrummet vilket var Sofia Magdalenas kammarfruars rum.
Tornrummet var drottningens kammarfruars rum. Det är beläget i Fängelsetornet och befinner sig rakt ovanför hertig Karls kammare på första våningen. Möjligen var detta den kungliga sängkammaren under 1500-talet. I de f.d. sängalkoverna har montrar anordnats för visning av delar av den s.k. Gripsholmsservisen av ostindiskt porslin och delar av den servis i empirestil som 18019 ersattes av den gamla Gripsholmsservisen.
Westfaliska galleriet har fått sitt namn efter de 70-tal porträtt som avbildar delegater från olika länder i Europa som deltog i fredsförhandlingarna på 1640-talet i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster. Förhandlingarna ledde fram till den s.k. Westfaliska freden 1648, vilket gjorde slut på det 30-åriga kriget. Dess nuvarande placering är från 1840-talet. Porträtten kom till Gripsholm 1822 efter att tidigare ha tillhört Vitterhetsakademien och fick då sin plats i den nedre rundeln.
På tredje våningen hittar man bland annat Gustav III:s teater, kungliga gästrum och en rustkammare.
Teaterförstugan tillkom i samband med att teatern byggdes på 1780-talet. I inredningshänseende är rummet helt konstlöst och är främst avsett som ett samlings- och kommunikationsutrymme vid teaterföreställningarna. Värd att obeservera är 1700-talslyktan i taket med dess omfångsrika glaskupa. När det gäller porträtten på den här våningen så har vi nu lämnat 1700-talet och träder in i 1800-talet och framåt.
Att Gustav III hade ett stort intresse för teater känner nog de flesta till, och det säger åtskilligt om Gustav III:s intresse för teatern och den betydelse den hade för honom personligen, när han ansåg det nödvändigt att inrätta en komplett utrustad slottsteater för sina och hovets jämförelsevis korta sejourer på Gripsholm. 1772-1773 uppförde Carl Fredrik Adelcrantz en teater i det gamla Kyrktornet, nuvarande Teatertornet. Denna visade sig vara alldeles för liten och på andra sätt otillräcklig för kungen. 1781 gav Gustav III Erik Palmstedt i uppdrag att rita en ny teater. Denne lyckades här inom det givna tornutrymmet och genom en påbyggnad Drottningflygeln åstadkomma en för tidens krav fullt utrustad och funktionsduglig scen och därtill ett åskådarutrymme som blivit ett mästerstycke inom nyklassicismens inredningskonst. Ovanför de trappstegsvis ordnade bänkraderna ligger den kungliga logen och ovanför den loger för uppvaktning och utländska sändebud och därovanför i kassettakets nedersta rad s.k. lorgnetter för tjänstefolket. Det visade sig dock att jag bilden jag tog på den delen av teatern blev alldeles för suddig för att man ska kunna se något… På ömse sidor om scenöppningen står gipsskulpturer av Johan Tobias Sergel – Thalia och Melpomene, som representerar komedien och tragedien. I hörnet till vänster om orkesterdiket står en porträttbyst föreställande Erik Palmstedt, teaterns arkitekt. Från rummet till vänster utanför teatern kan man se en del av teatermaskineriet.
I anslutning till teaterförstugan finns det tre tre kungliga gästrum som är sammansatta av rumsinredningar som blev över då man rev de gustavianska rummen på första våningen som i ordningställts åt hertig Karl (XIII) och Hedvig Elisabet Charlotta.
”Väktargången” konstruerades på 1890-talet längs tre av slottets fyra längor, varigenom man ville antyda att manskapet i äldre tid här patrullerade under sin vakthållning. Gången gjordes möjlig genom att man flyttade på de gästrum som under Gustav III:s tid inretts här uppe från parksidan till mot borggården. Första delen av väktargången upptas huvudsakligen av bilder av personligheter verksamma under 1800-talets tidigare decennier, under Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid, och som är en blandning av sakligt återhållsamma och mer romantiskt fritt uppfattade porträtt.
”Erik XIV:s fängelse” är ett traditionellt, men helt felaktigt namn, då den avsatte kung Erik inte förvarades här utan i några rum på första våningen under åren 1571-1573, då hans halvbror Johan III höll honom fängslad på Gripsholm. Vaktgången kring fängelserummet anordnades på 1890-talet, tidigare gick det inte att gå hela vägen runt.
Rummet utanför ”Erik XIV:s fängelse” har på en vägg en lång serie av små porträtt utförda av J. G. Sandberg bl.a. avbildande många av Karl Johanstidens mest bekanta personer inom ämbetsmannavärlden och inom olika konstnärliga verksamhetsområden. Väktargången fortsätter sedan och porträtten omfattar tiden under Oskar I, Karl XV, Oskar II och Gustav V.
Från Väktargångens fortsättning med porträtt från senare hälften av 1800-talet kan man komma in i ett stort gallerirum som helt och hållet byggdes upp under restaureringsarbetena på 1890-talet. Nu hänger här svenska kungliga porträtt från Sigismund som härförare på hästryggen till Carl XVI Gustaf i kostym.
Övre rustkammaren är inrymd i Griptornet ovanför Nedre rustkammaren. Delar av Livrustkammarens samlingar flyttades 1823 till Gripsholm för utställning. På 1850-talet fraktades de tillbaka till Stockholm igen. Några föremål blev dock kvar såsom de rustningar som användes vid Gustav III:s karuseller och tornerspel. På väggarna finns vargnät och vargfanor som ännu på 1800-talet kom till användning vid jakt på varg i trakten. Vid olika tillfällen har svenska kungar fått levande lejon i gåva av nordafrikanska härskare; ett av dessa står här i uppstoppat skick i sin monter. Leo, som lejonet kallas, kom förmodligen till Sverige på 1700-talet. Att den person som fick i uppdrag att stoppa upp Leo efter hans död, någonsin har sett ett levande lejon verkar föga osannolikt. Ögonen sitter ju onekligen för tätt ihop och tänderna ser mer ut som människotänder än lejontänder. I skottgluggarna står kopior av eldvapen, s.k. slangor och nickhakar, vilka placerades här på 1890-talet.
Väktargångens fortsättning upptar porträtt från senare delen av 1800-talet fram till vår egen tid.
Mot den inre borggården finns ytterligare en gästrumslänga. Den anordnades under 1890-talet med användande av gustavianska inredningar från de rum som då flyttades för att göra plats åt ”väktargången”.
I Vasatornet finns ett rum kallat Gustav III:s divan. Gustav III använde rummet som sitt arbetsrum och lät inreda det med sidentapeter och svängda divansoffor längs väggarna. Spisen härstammar också från den tiden, medan taket sattes upp i slutet av 1500-talet under hertig Karls (XI) tid. I övrigt fick rummet sin nuvarande utformning 1952 då de sista resterna av en 1850-talsinredning avlägsnades. Idag används rummet för utställning av självporträtt.
I slutet av rundvandringen på tredje våningen – om man tar till vänster direkt när man kommer till Teaterförstugan – finner man porträtt från 1900-talet fram till allra senaste tid. Innanför den inre långväggen av det galleri som fullbordar galleriet på tredje våningen ligger en följd av rum, vilka är de enda på detta våningsplan som ligger kvar på ursprunglig plats. De är försedda med möbler och porträtt från 1700-talet.
Hertig Fredrik Adolfs våning består av tre bostadsrum samt ett mindre förrum. Det stora rummet är hertigens sängkammare, klätt med målat kinesiskt siden och försett med sängalkov. Här inne står bl.a. ett svartmålat rokokoskrivbord, som med sina svängda ben och hyllan på ena sidan är en under 1700-talet mycket vanlig typ av skrivbord. Någon byrå fanns inte i rummet på Fredrik Adolfs tid, den svenska rokokobyrå med skiva av kolmårdsmarmor som nu står här inne köptes av hans far Adolf Fredrik omkring 1770 och fick sin nuvarande plats först på 1810-talet. Det mellersta rummet av de tre rummen beboddes av skådespelerskan Sofie Hagman, Fredrik Adolfs älskarinna vid hennes besök på slottet.
Nere på första våningen igen kommer man till nedre förmaket. Rummet fick sin form i samband med restaureringen på 1890-talet då också den nuvarande entrédörren togs upp på platsen för en tidigare ytterport. Takets målning är kopierad efter ett bjälktak som under restaureringens gång påträffades i en restaurang i Stockholm. Det är här som receptionen till slottet är.
Nedre rundeln ligger i Teatertornet och är den del av slottet där de utländska porträtten fått sin plats. Målningarna visar europeiska furstar och diplomater från 1500- till 1700-talet. Från Nedre rundeln kan man gå vidare till några rum som tillkom på 1690-talet, då änkedrottning Hedvig Eleonora lät bygga till den s.k. Drottningflygeln. Den inrymde då anspråkslöst inredda rum för uppvaktning och betjäning. Den nuvarande utformningen är huvudsakligen ett resultat av restaureringsarbetena på 1890-talet.
Förstugan med en trappa ned till rum som tidigare använts för ekonomiändamål, bl.a. bagarstuga dels för matbröd, dels för kakor och finbröd.
Förmaket innehåller porträtt av bl.a. syskon och andra släktingar till Hedvig Eleonora och Adolf Fredrik.
I kammaren kan man se en resesäng från 1800-talets förra hälft. Den har tillhört Hedvig Eleonoras föräldrar och är därför försedd med deras respektive vapen: Holstein-Gottorp och Kur-Sachsen. Eftersom Gripsholms slott saknade exempel på inredningar från barocken gjorde man vid restaureringen på 1890-talet att här i Drottningflygeln skapa några barockpastischer. Den lösa inredningen består dock av originalföremål från 1600-talet.
Fröken Dübens kammare har fått sitt namn efter Ulrika Eleonora d.y:s förtrogna hovfröken Emerentia von Düben. Stucktaket och spisen är goda exempel på vad man på 1890-talet kunde åstadkomma för att efterlikna äldre tiders inredningsdetaljer.
Hovmästarinnerummet som fått sin beteckning av att rummet tidigare disponerades av de damer vid drottningens hov som innehade denna befattning. Bord, stolar och skåp är från karolinsk tid. Porträtten avbildar polska furstliga personer.
Men det är inte bara slottets interiörer som är intressanta. På borggården kan man till exempel se två stycken bronskanoner – Galten och Suggan. Dessa kanoner är krigsbyten, tagna i Ryssland 1581 och 1621 och de kom till Gripsholm 1623. Enligt de ryska inskrifterna heter de faktiskt båda två Vargen.
Till vänster om det stora portvalvet (yttre borggården), sitter två senmedeltida stenreliefer (numer ersatta med avgjutningar) inmurade i väggen. Dessa härstammar från klostret som Gustav Vasa lät riva inför byggandet av sitt nya slott. Den översta bilden föreställer jungfru Maria och den undre visar en framställning av den helige Gregorius, för vilken Jesus uppenbarar sig på altaret under mässan.
Hitta hit: Gripsholms slott ligger vackert intill Mälaren i Mariefred, ca sju mil från Stockholm.
