Pershyttan är en välbevarad bergsmansby där människor brutit malm och tillverkat järn från 1300-talet fram till modern tid. Området är skyddat som kulturreservat med syfte att bevara bymiljön med tillhörande jordbruks- och industrilandskap. Pershyttan är ett unikt minnesmärke från Bergslagens storhetstid. Här kan man som besökare fortfarande se och förstå sambandet mellan naturtillgångar – malm, skog, rinnande vatten – och framställning av järn i hyttan.
Här finns hytta, hyttby, gruvområde med gruvor, industrilämningar, transportsystem, vattensystem, enskilda byggnader och miljöer. Alla dessa delar berättar tillsammans med det omgivande landskapet om hur hytt- och gruvdrift påverkat området från medeltiden fram till mitten av 1900-talet. Här kan man följa delar av det svenska bergsbrukets utveckling men också människors livsvillkor i en gruv- och hyttby.
Byn växte upp runt hyttan och närmast hyttan bodde bergsmännen. Deras herrgårdslika gårdar från 1700- och 1800-talen skvallrar om rikedom och status. Gruvarbetarna och kolarna bodde i små torp i byns ytterkanter. Längre norrut växte 1800- och 1900-talsbebyggelsen fram. Byggnaderna i Pershyttan visar hur byn har utvecklats från en bergsmansby till ett ”bolagssamhälle” och slutligen till ett samhälle där man bor i privatägda småhus och arbetar någon annanstans.
Vid vårt (mitt, syrran, syrrans sambo och deras fyrbening) besök i Pershyttan så gick vi en promenad i Pershyttan. Vi såg inte riktigt allt, men ändå ganska mycket. Vi började besöket med att läsa om Pershyttans och gruvdriftens historia i det lilla informationscentret i anslutning till parkeringen.
Järnvägen – Nora-Ervalla Järnväg invigdes 1856 som Sveriges första smalspåriga järnväg för person- och godstrafik. Den är starkt förknippad med bergsbrukets utveckling i Pershyttan under samma tid, en verksamhet som sedan 1600-talet haft stor betydelse för hela Sveriges ekonomi. Genom den nya järnvägen kunde järnmalm och tackjärn fraktas snabbt och oberoende av årstid från hyttor och gruvor i Nora och Linde bergslag. Transporterna hade tidigare skett med hästdragna fordon. Oftast vintertid, då det gick att köra med släde även över frusna sjöar och vattendrag. Under sommarhalvåret fick man lasta om på pråmar, vilket var både var krångligt och tidsödande.
År 1993 tilldelades Nora den internationella utmärkelsen Europa Nostra ”för det framgångsrika genomförandet av ett långt och komplicerat projekt som bevarat staden Noras historiska och kulturella miljö vilket inkluderar trähusen, industriminnena och järnvägen till Pershyttan”.
Våghuset – Allt järn som framställdes i hyttan skulle vägas och bokföras. Sedan lastades det på järnvägsvagnar för vidare transport till bl.a. Otterbäckens hamn vid Vänern. Häst och vagn passerade genom våghuset och vikten antecknades av en tjänsteman som kallades faktor. Detta våghus byggdes omkring 1950 och ersatte ett äldre våghus i närheten.
Futten – Detta lilla hus användes som raststuga för de arbetare som sysslade med kol- och malmhantering i Pershyttan. Inuti Futten fanns förr i tiden en åttkantig järnkamin med årtalet 1791. Där kunde arbetarna värma sig. De sista arbetarna som använde Futten var kolfararna. Deras uppgift var att lasta kol i korgar och som fraktades till hyttan på en järnbana. Senare ersattes den med en linbana i luften som gick ända upp till masugnskranen där kolet tippades ner i pipan.
Åkaregruvan är en av Pershyttans yngsta gruvor. Den togs upp på 1820-talet och lades ner 1966. Gruvschaktet är ca 300 meter djupt och står i förbindelse med Vretgruvan och Kettilsgruvan som ligger i en bit söderut. Gruvlaven uppfördes 1917 i trä. Senare har den blivit förstärkt och och klätts in i plåt.
Spelhuset med gruvstuga byggdes 1956. Härifrån manövrerades linspelet till Åkaregruvan, som gick via laven ner i gruvschaktet. Med hjälp av linspelet drogs malmvagnarna upp. I byggnaden fanns också lokaler för arbetarna.
Domaregården är en av de sju ursprungliga hemmansgårdarna i Pershyttan. Namnet kommer från Häradsdomaren Hans Andersson (1736-1808) som bodde här. Gården är idag privatägd.
Kolhus – Utan kol inget järn. Masugnen krävde massor av träkol. Kolet från en mila räckte inte ens ett halvt dygn. Det tog ungefär tre veckor att kola en ny mila. Veden till milan hämtades från skogen nära hyttan. Till slut fanns ingen skog kvar. I början av 1900-talet låg Pershyttan omgiven av kalhyggen. När järnvägen kom hit 1873 började man köpa kol från Norrland.
Hyttan – I hyttan gjordes tackjärn. Så hade det skett sedan medeltiden. Men det mesta av dagens hytta byggdes år 1856. Den var i drift i nästan 100 år. På valborgsmässoafton år 1953 skedde den sista blåsningen.
Några av de viktigaste delarna i hyttan var: Rostugnen där malmen hettades upp, bl.a. för att det ska bli lättare att arbeta med. Sintringspannan, som ersatte rostugnen, den var effektivare och mer energisnål. Masugnskrans, därifrån ”matades” masugnen med krossad malm, träkol och kalk. Utslagshål för slagg, här tappades restprodukten, den rinnande slaggen ut. När den stelnat kunde den användas som byggnadsmaterial. Utslagshål för järn, detta var lägre placerat eftersom järnet är tyngre än slaggen. Järnet fick rinna ut i formar på golvet. Cylinderblåsmaskin, användes för att blåsa in luft och få upp värmen i masugnen. Innan maskinen uppfanns användes bälgar som drevs av vattenhjul. Det var därför hyttor behövde ligga vid vattendrag.
I stampverket krossade kvarts som användes för att tillverka ett eldfast bruk, det användes på insidan i masugnens nedre del. Stampverket drevs med vattenkraft förmedlat av ett linspel. I äldre tid krossade man även slagg här. Det gjorde man för att kunna ta tillvara på järnklumpar som hade fastnat i slaggen. Det var kvinnor och barn som fick utföra arbetet med att gå på slagghögarna här intill och leta efter slagg med järnklumpar i.
Det var bäcken som bestämde var hyttan skulle byggas och man utnyttjade det rinnande vattnet. Stora vattenhjul snurrade och drev blåsbälgarna i hyttan och de stånggångar som pumpade gruvhålen torra. Kvarnen och sågen fick också sin kraft från bäcken. Med hjälp av kanaler och dammar styrdes vattnet så att det kunde nyttjas maximalt.
Från Rättaredammen leds vattnet i en träränna till vattenhjulet. Tidigare leddes vattnet till tre olika vattenhjul som låg längre ner längs bäcken. Ett vattenhjul drev stånggången, ett annat drev ett linspel och ett tredje en såg.
Slagg är en avfallsprodukt vid tillverkning av järn. Runt varje hytta fanns förr i tiden stora högar av slagg. Slaggen bildade hyttans masugn vid tillverkning av järn. När järnmalmen smälte i den heta masugnen skildes järnet från slaggämnen som också fanns i malmen. Järnet var tyngre och droppade ner i ugnens botten. Från öppningar på olika höjd tappades först slaggen och sedan tackjärnet ut. Slagghögar är fornlämningar. Det är inte tillåtet att plocka slaggen.
I hjulhuset finns ett stort vattenhjul. Det är drygt elva meter i diameter. Både huset och hjulet byggdes troligen på 1820-talet. Hjulet har renoverats flera gånger sedan dess. Vattenhjulet drev stånggången som överförde kraften till pumparna vid gruvorna. Vattenhjulet drev också ett linspel som användes för att få upp malmen ur gruvorna.
Stånggången förmedlade kraften från vattenhjulet till pumpar och hissanordningar i gruvorna. På några platser längs stånggången fanns vändbrott. Därifrån gick det ut sidoarmar till olika gruvor. Stånggången var i drift från 1684 till början av 1930-talet. Då ersattes den av eldrivna pumpverk. 1784 var stånggången 600 meter lång. Nuvarande stånggång restaurerades 1984 och är 200 meter lång.
Det lilla vita huset, på bilden nedan, är en snickarstuga som uppfördes omkring 1900, för att användas vid snickeriarbeten. På 1920-1930-talen var här slöjdlokal åt eleverna i Pershyttans skola. Idag är huset ett litet museum med gamla föremål från bergshanteringen.
Jag kan verkligen rekommendera en promenad här i Pershyttan. Det är verkligen intressant att ta del av den här viktiga historien, och det är en så mysig miljö. Det var nog inte lika mysigt att jobba i gruvorna och masugnen, men idag är det en härlig idyll. Sommartid så finns det guidade turer i området och det är även möjligt att få en guidning i en av gruvorna.
Hitta hit: Cirka tre kilometer sydsydväst om Nora.
