Sundsvalls stadshus uppfördes 1865-1868 efter ritningar av arkitekt Birger Oppman. Anledningen var att staden skulle kunna erbjuda stadshotell för resande och att de styrande skulle ha en egen administrativ byggnad, ett stadens hus.
Sundsvalls första stadshus hade i anslutning till hotellet en mindre festivitetslokal, men betoningen på högtid och elegans var inte iögonfallande. Byggnadens fasader och interiörens utsmyckningar fick en praktfull renässansprägel. Det var viktigt att framhäva monumentaliteten framför tyngden och allvaret som tonades ner.
När stadshuset skulle byggas upp igen efter branden 1888, önskade de styrande i staden att de skulle uppföras efter ett etablerat och representativt formspråk av traditionell karaktär. Samtidigt skulle det vara påkostat och praktfullt.
Redan i november 1888 beslöt stadsfullmäktige att infordra ritningar för en restaurering av stadshuset. Den 26 juli 1889 godkände byggnadsnämnden arkitekten Andreas Bugges, Skien, Norge, ritningar för stadshusets ombyggnad.
Branden hade förstört det mesta av innandömet, men grunden och delar av yttermurarna fanns kvar.
Den största förändringen i ombyggnaden av stadshuset, förutom att stadshotellet försvinner, är att man särskiljer på funktionerna för stad och stat.
Större delen av den ursprungliga byggnadens bottenvåning reserverades för stadens olika förvaltningar. Rådhusrätten förlades på den motsatta sidan i övre våningen.
En trappa förlades en ny festsal med läktare, fyra festrum, samt en mindre matsal i sydöstra hörnet.
Byggnaden fick dominerande huvudentré med tre dubbeldörrar mot Stora torget, och ett skärmtak uppburet av konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna.
I samband med ombyggnaden byggdes trapphallen ut både i botten- och övervåningen. Bugge förenklade den putsarkitektur Oppman konstruerat på 1860-talet. Bland annat försvann lisener, takfotens konsolfris och fönsteromfattningars listverk. Byggnaden fick nu även en slätputsad attikavåning och en takfot utan gavelfronton. Det är lätt att tro att ombyggnaden gjordes på 1930-talet snarare än på 1890-talet.
Utvändigt accentuerades storslagenheten i byggnaden med genom att de två skulpturgrupperna av C J Dyfverman, som kröner de bägge mittrisaliterna, beställda av Bugge 1890. Mot söder skapades en pendang till huvudfasaden, där mittpartiets uppbyggnad med stadshussalongens stora galafönster livar upp byggnadens byggnadens baksida.
Stadshusets restaurang inrymdes i bottenplanet i den nytillbyggda delen som vetter söderut, mot nuvarande Rådhusgatan och Stadshusparken. Till höger om huvudentrén låg matsal och kök, till vänster fanns ett schweizeri i tysk ölstugestil, och biljard.
Stadshuset fick en mycket påkostad, ståndsmässig och praktfull utformning invändigt. Det snålades inte på det dyrbara och konstfulla i inredningen. Förebilderna till interiörerna kan man bland annat finna i Berns salonger i Berzelii park i Stockholm, Cirkus på Djurgården och Uppsala Universitets huvudbyggnad.
Byggnaden användes som stadshus fram till 1975 då kommunen flyttade verksamheten till Sundsvalls gamla lasarett på Norrmalm. Stadshuset inrymmer idag festvåning, restaurang och konferenslokaler samt delar av Sundsvalls kommuns verksamheter, Näringsliv och tillväxt samt Destination Sundsvall.
Stadshuset blev förklarat byggnadsminne den 25 juni 1975.
Hitta hit: Vid Stora torget i centrala Sundsvall.
