Sverige fick först i mitten av 1200-talet en landkorridor till havet mellan det danska Halland och det norska Bohuslän. För att säkra den byggdes bland annat Älvsborg. När detta skedde är okänt. Borgen nämns första gången år 1366.
Borgen var byggd i trä och dess slottslän var då förlänat som pantlån av kung Håkan Magnusson. Han löste lånet och återfick Älvsborg senast 1370. Drottning Margareta pantsatte dock åter borgen år 1377.
Under Engelbrektsupproren överlämnades Älvsborg till upprorsmännen 1436 av den tyska befälshavaren Mattias von Kaalen, men den brändes inte, till skillnad från många andra borgar, av Engelbrekts folk som leddes av marsken Karl Knutsson (Bonde).
1439 belägrades borgen av norska styrkor under Johan Umreise, som byggde en belägringsskans intill borgen. Norrmännen gav dock upp efter tio veckors belägring då befälhavaren Ture Stensson (Bielke) erhöll betydande manskapsförstärkningar. Ture Stensson dog samma år och ersattes som hövitsman av Gustav Olofsson (Stenbock), äldre ätten.
Åren 1452 och 1455 försvarades fästningen med framgång av Tord Bonde mot Kristian I:s angrepp. Borgen överlämnades dock under oklar omständigheter av Gustav Olsson till den norske riddaren Olav Nilsson (Skanke) och den kom i samband med det i kung Kristian I:s händer. Danskarna innehade sedan Älvsborg med korta avbrott fram till 1471, då borgen återigen återerövrades av svenska trupper.
År 1502 anfölls befästningen av prins Kristian (sedermera Kristian II), som brände ner träborgen. 1519 sattes fästningen åter i skick för dansk räkning genom Karl Knutsson av Tre Rosor varefter den stannade i danskarnas händer till 1523, då den vid deras avtåg brändes igen.
Den återuppbyggdes under 1520-talet och under Gustav Vasas tid lade man ner stora resurser på Älvsborg. Fästningen förstärktes och blev en stenborg under Erik XIV:s styre.
1563, under Nordiska sjuårskriget, angreps fästningen av danskarna och för att förhindra dem brände svenskarna själva ned det lilla samhälle som vuxit fram sydväst om borgen, den så kallade Älvsborgs stad och stadsborna tvingades att flytta tillbaka till Nya Lödöse, varifrån de flyttat på order av Gustav Vasa. Trots detta erövrades fästningen av danskarna efter svagt motstånd den 4 september 1563. År 1565 belägrades Älvsborg förgäves av Per Brahe den äldre. I freden i Stettin 1570 tvingades svenska staten att betala en lösensumma på 150 000 riksdaler silvermynt, vilket skulle betalas inom tre år för att området inte skulle tillfalla danskarna. Detta var en del av Älvsborgs lösen.
År 1571 tvingades än en gång de som bosatt sig kring Älvsborg att flytta och denna gång till Gullberg. Älvsborg förstärktes sedan från 1573 och 1575 uppgjordes en modell för hur Älvsborg skulle befästas. Fram till 1585 förbättrade man sedan slottets försvarsverk och ytterligare från 1593 till 1611. Ett blockhus byggdes 1611-1612 på Skinnareklippan som låg mitt för Älvsborgs slottsport.
Den 22 maj 1612, under Kalmarkriget, erövrade danskarna fästningen igen men denna gång efter ett hårdare försvar lett av Olof Stråle. Danskarna stod på den plats som idag kallas Sannabacken och bombarderade fästningen med kanonkulor tills svenskarna gav upp. Denna gången blev lösensumman bestämd i freden i Knäred 1613 till en miljon riksdaler silvermynt att betalas i fyra delbetalningar under sex år och under denna period tillhörde Älvsborg Danmark som inte lämnade den förrän 1619.
Efter detta reparerade och förstärkte svenskarna fästningen både 1624 och under 1630- och 1640-talen. På Skinnareklippan byggdes en skans 1634 och ett retranchement 1639. Under tiden hade dock tidsenligare befästningar anlagts på Stora Billingen och Kyrkogårdsholmen, så den gammalmodiga Älvsborg som även led av den strategiska nackdelen med närliggande berg förlorade sin forna betydelse. Johan Wärnschiöldh väckte därför 1650 frågan om att rasera Älvsborg. Älvsborg var dock ”i godt wärn” 1654, då det arbetades på graven och utanverken, och under krigsåren 1656-1658 iståndsattes den fullständigt, men den 20 juli 1660 beslutade regeringen att Älvsborg skulle raseras genom sprängning, dock skulle mycket av inredningen med mera föras över till befästningen på Kyrkogårdsholmen. År 1661 blev även Älvsborgs namn överflyttat till denna nya befästning, som kom att kallas Nya Elfsborg. Under årens lopp användes fästningen som stenbrott och 1673 var raseringen slutförd.
Av slottet Älvsborg återstår idag bara ruiner som skyddas av en takkonstruktion. Det som är kvar är resterna av renässansslottet – alla lämningar efter medeltidsborgen är försvunna. Området har grävts ut ett flertal gånger av arkeologer under 1900-talet. Under perioder har man talat om att restaurera detta historiska minnesmärke, vilket verkar vara på gång nu, eller åtminstone inom de närmsta åren.
Hitta hit: Nu minns jag inte exakt hur jag gick, men jag kom från Sankta Birgittas kapell och gick utefter vägen Klippan förbi porterbrukets kontor. Jag höll (nog) till vänster om Klippan 1E (Silon), gick sedan mot Klippan 75 och mot gamla sockerbruket, vid Klippan 71, tog jag till höger och gick ”in på gården” och sedan tog jag trätrappan upp till ruinen. När jag tittar på google maps så verkr det som att man kan ta till höger vid Klippan 1E och ta en trappa upp, men jag tror inte att det var den vägen jag gick…
Pingback: KLIPPANS KULTURRESERVAT, Göteborg | JENNYS UTFLYKTER