VÄXJÖ DOMKYRKA

Växjö domkyrka har rötter i tidig medeltid och legenden om Sankt Sigfrid. Även om det idag finns många tveksamheter ifall Sigfridslegenden är historiskt riktig, så är det troligt att det under 1000-talet byggdes en träkyrka där den nuvarande domkyrkan står.

Omkring 1170 bildades Växjö stift genom en utbrytning ur det äldre och större Linköpings stift. Stiftet behövde en domkyrka och man påbörjade därför ett nybygge i sten, sannolikt runt den gamla träkyrkan. Den fick en tidstypisk, romansk grundplan med ett enskeppigt långhus i väster och ett kor med en halvrund absid i öster.

Domkyrkan har, helt naturligt, genomgått många ombyggnader och förändringar genom århundradena. Vid mitten av 1800-talet ansåg biskop Esaias Tegnér att domkyrkan var ”gammal, ful och förfallen”. 1849-1850 genomfördes en genomgripande restaurering av kyrkan under ledning av Carl Georg Brunius från Lund.

Brunius hade förutsatt att hans takkonstruktioner skulle hålla i ca 100 år. Det visade sig stämma och kring 1940 var reparationbehovet akut. En stor restaurering av kyrkan genomfördes 1957-1960 under ledning av Kurt von Schmalensee, stadsarkitekt i Norrköping. Hans ambition var att gå tillbaka till det medeltida ursprunget. Resultatet blev så som domkyrkan ser ut idag med den röda putsfärgen och de två höga tornspirorna.

Det som slog mig när jag besökte Växjö domkyrka var att det var som att kliva in i en utställningslokal. I kyrkan finns flera utsmyckningar, främst glasmålningar av Bo Beskow, Erik Höglund, E. Lundqvist och Jan Brazda. Det märks att vi är i ”Glasriket”. Även om kyrkan har över 800 år på nacken så känns den väldigt ny, med tanke på dess inredning.

Redan när man är på väg in i kyrkorummet möts man av vackert graverade glasdörrar med motiv ur Bibelns skapelseberättelse. Dörrarna stod klara 1996 och konstnären bakom motivet är Iréne Jarz och gravyren är utförd av Ljupco Kocovski.

På vapenhusets södra vägg (mot sjön) hänger en minnestavla från 1700-talet med inskriptioner om kyrkans historia.

Ovanför ingången till till själva kyrkorummet välkomnar den välsignande Kristus, i stuckrelief, kyrkans besökare. Den är skapad under 1900-talet av konstnären Kajsa Mattas.

I passagen mellan domkyrkans vapenhus och kyrkorummet finns det två gravhällar i gjutjärn från 1700-talet. Enligt inskriptionen har de legat över en handelsman och hans hustru, verksamma i Växjö. Det är okänt var i domkyrkan de ursprungliga gravarna låg någonstans.

Direkt till höger när man kommit in i kyrkorummet i Växjö domkyrka hittar man dop-platsen i kyrkan. Dop-platsen – Livets källa, skapades under 1900-talet av konstnären Göran Wärff. Dopskålen i blått glas är skapad som en ark, en symbol för kyrkan. Skålen är fäst vid en svart sten, klippan i öknen som Mose slog det livgivande vattnet ur. Fyra vattenströmmar i glas rinner nedför klippans sidor. Det är paradisfloderna som bevattnar jorden i var sitt väderstreck. Vid klippans fot ses Jordanfloden, där Jesu fötter trampar på en orm, ondskan som dopet ska skydda den nya människan ifrån. Den svarta klippan flankeras av två granitblock med inristade bilder av Sankt Sigfrid och Johannes Döparen.

I domkyrkans båda sidoskepp, längst åt väster (närmast ingången) hänger det nygotiska ljuskronor som skänktes till kyrkan under 1800-talet. Givaren ville vara anonym men enligt trovärdiga källor var det Christina Nilsson, den världsberömda operasångerskan från bygden som skänkte ljuskronorna. Många av de andra mässingsljuskronorna i kyrkan är från 1600- och 1700-talen, några är tillverkade under 1900-talet efter äldre förebilder.

Alldeles bredvid dop-platsen finns själakoret från 1400-talet. Utrymmet har haft olika funktioner genom århundradena och fick sin nuvarande utformning vid restaureringen 1957-1960. Själakoret skärmas av genom en glasdörr med graverad dekor av Irene Jarz. Altaret och altarkorset i själakoret har formgivits av Jan Brazda. Fönstrens glasmålningar med motiven ”Kristus som livsträdet” och ”Spelet om Envar” är verk av Bo Beskow. Fragmenten av kalkmålningar är troligen från 1500-talet och visar berättelsen om Skapelsen och Eva och Adam.

Kyrkans ljusbärare ”Livets och kunskapens träd” är domkyrkans mest välbesökta plats. och jag förstår verkligen varför. Det är en otroligt vacker ljusbärare och glas och järnsmide. Den är gjord av konstsmeden Lars Larsson och glaskonstnären Erik Höglund. Kikar man in i lövverket ser man å ena sidan Adam och Eva och å andra sidan Jesus och Maria. Det är här är det vackraste ljusträdet jag sett!

Ungefär mitt i kyrkan finns det en platta i golvet med ett stort S och tre martyrkors i brons. Plattan markerar det ställe där man tror att Sankt Sigfrids grav kan ha legat. Förmodligen har även altaret i den första stenkyrkan från 1200-talet stått på denna plats. Legenden berättar att en engelsk biskop, Sigfrid av York, blev kallad till Svearike av kung Olof Skötkonung. Kungen som själv hade blivit kristen ville att Sigfrid skulle undervisa och sprida den kristna läran i landet. Sigfrid kom till det blivande Sverige runt år 1000 och begav sig ut i landet på en mödosam resa tillsammans med sina systersöner munkarna Unaman, Sunaman och Vinaman. På vägen genom Värend (den trakt som kom att bli Växjö) slog de läger vid den norra stranden av en liten sjö (Växjösjön). Här visade sig en ängel för missionären Sigfrid som uppmanade honom att bygga en kyrka just på den plats här där Växjö domkyrkan står än idag. Om denna legend är sann så är det ju inte så konstigt att Sigfrid i så fall kom att begravas på hedersplatsen i kyrkan…

I Växjö domkyrka finns det flera skulpterade träfigurer av Eva Spångberg. På var sin sida om mittgången, vid pelare som är delvis oputsade, står två träfigurer. Den till vänster föreställer aposteln Petrus och den till höger föreställer Paulus. De oputsade pelarna markerar ytterväggarna för den ursprungliga kyrkan. Vid ljusträdet hittar man en träskulptur föreställandes Maria med barnet. I en nisch i kyrkans norra vägg står en trämadonna och i nischen över ingången till sakristian återfinns en Kristusfigur.

Domkyrkans predikstol och dopfunt är båda tillverkade i samband med restaureringen 1957-1960. De är tillverkade av svart granit av Jan Brazda.

I mittskeppets norra bänkkvarter är en gravsten placerad på ett lågt podium intill den mellersta pelaren. Denna gravsten låg ursprungligen över Anna Trolle (död 1617), och är en påminnelse om den tid då ett antal uppbyggnader över förnämare familjers gravkor var ett dominant inslag i kyrkorummet. Anna Trolle var gift med Charles de Mornay, som blivit förlänad med Kronobergs slott och kringliggande härader samt fått befälet över allt krigsfolk i Småland.

Det södra sidoskeppets östligaste del upptas av en körläktare som byggdes vid en restaurering av domkyrkan 1995. Över läktaren hänger en armatur som gestaltar en stjärnhimmel, också den från denna restaurering. Armaturen är ritad av Mats Edström som även har formgett en del av de ljusstakar som finns i domkyrkan. Bakom körläktaren finns en mosaik föreställandes det himmelska Jerusalem, gjord av Bo Beskowi samband med restaureringen av kyrkan 1957-1960.

I det s.k. apostlakoret hänger domkyrkans tidigare altartavla ”Nattvardens instiftande”. Den målades 1733 av Georg Engelhard Schröder och skänktes till kyrkan 1740 av kung Fredrik I. Altaret i apostlakoret är ett mobilt träaltare som ritats av Eva Spångberg.

Det fristående altaret av polerad sten är formgivet av Jan Brazda i samband med restaureringen 1957-1960. Till altaret hörde från början en altarprydnad i form av ett monumentalt bronskors. Detta sitter idag vid norra väggen, i utrymmet bakom det nuvarande altarskåpet. Det upphöjda korgolvet bildar ett podium för altaret. På podiets norra och södra sidor finns 12 inskriptionstavlor där man kan läsa namnet på de biskopar och domprostar som verkat i Växjö. På den norra sidan de som verkade under katolsk tid och på den södra sidan de som verkat efter reformationen. Runt altaret finns en altarmatta av Ulla Govenius från Gårdsby. Mattan är vävd av Märta Måås-Fjätterströms textilateljé. Mattans budskap är att allt får plats runt Kristus. Altarmattan är en bild av jorden. De olika färgerna förmedlar intryck för de olika årstiderna och de ovala rundlarna visar människosläktets olika raser. I mattan finns ett kors som pekar rakt in i altarskåpet.

Förutom ljusträdet, så var det ett föremål här i Växjö domkyrka som verkligen fångade mitt intresse och det var altarskåpet. Altarskåpet invigdes 2002 och är gjort av glaskonstnären Bertil Vallien. Det består av tre delar, mittpartiet (corpus) och två rörliga flygeldörrar. Glasdelarna är sandgjutna, en specialteknik utvecklad av Vallien. Dörrarna är belagda med bladguld på insidan och med koppar och järnpigment på utsidan. Skåpet skildrar underjorden, jorden och himlen. I centrum finns den lidande Kristus på korset. Skärseldens röda färger längst ner övergår uppåt i gult. Det gula partiet symboliserar Sions berg som bär upp Jerusalems murar i form av 16 koboltblå glasblock där de mest kända bibliska berättelserna gjutits in. De utstansade hålen i dörrarna symboliserar mänskligheten. De gjutna glashuvudena i dörrarna är apostlarna. Ett huvud i avvikande gul färg är bortvänt och placerat nedanför de andra. Det är förrädaren Judas. Gult är falskhetens färg. Skåpet kröns av Jesu huvud, inkapslad i en äggliknande form, en livssymbol. Huvudet omges av grenar från livets träd och täcker delvis den öppna graven. På baksidan av altarskåpet får figurerna i de blå glasblocken nya uttryck och dessutom finns mycket nytt att upptäcka, bl.a. ett antal symboler och bilder i relief på bakdörrarnas baksidor. Till vänster finns ännu ett glashuvud, aposteln Paulus. En stor glasnyckel, aposteln Petrus attribut, utgör skåpets låsanordning. Skåpet stängs en gång om året, nämligen på skärtorsdagskvällen.

I det rum som bildats bakom altarskåpet finns Sankt Sigfridskapellet. Altarskåpets baksida utgör en viktig del av utrymmet. Längs rummets väggar finns fasta sittplatser i form av korstolar som tillverkats under 1900-talet efter medeltida förebilder. På den norra väggen hänger det tidigare altarkorset. Den östra väggen upptas av två stora glasmålningar som uppfördes i samband med restaureringen 1957-1960. De är tillverkade av Jan Brazda. Dessa glasmålningar dominerade tidigare kyrkorummets korparti. I det övre s.k. rosfönstret ses en framställning av den helige Sigfrids helgonskrin. I det nedre höga åttadelade fönstret kan man läsa texten till psalm 478 med texten ”Du morgonstjärna”. Psalmen kallas Växjöpsalmen, men har egentligen ett tyskt ursprung.

Domkyrkan har tre orglar – läktarorgeln, kororgeln i norr och kororgeln i söder. Dagens läktarorgel är från millenieskiftet. Den byggdes som en kopia av den orgel som ursprungligen uppfördes på 1700-talet av Lars Wahlberg och Olof Schwan. Man har behållit ursprungsfasaden från 1700-talet till dagens orgel. Kororgeln i söder invigdes 2001 och kororgeln i norr byggdes 1984.

När man besöker Växjö domkyrka är det svårt att tro att man faktiskt är inne i kyrka som uppfördes redan på medeltiden. Förutom på ett fåtal ställen där man t.ex. kan se en rest av kalkmålningar och en liten bit av en mur som är frilagd så är kyrkans tidiga historia mer eller mindre som bortblåst. Det är en modern kyrka man besöker, och jag är generellt inte så ”förtjust” i moderna kyrkor. De är lite för kala för min smak. Men, Växjö domkyrka gillar jag ändå på något sätt. Livets träd är det vackraste jag någonsin sett och altarskåpet är också något utöver det vanliga, och dop-platsen är också väldigt fin.

Hitta hit: Linnégatan 2A. Centrala Växjö.