Axmar bruk ligger strax norr om Axmarby i Hamrånge socken i Gästrikland på gränsen till Hälsingland. Här finns en intressant brukshistoria i form av en bevarad hytta och en park med ruiner från det äldsta bruket från 1670-talet.
Den 7 april 1671 anlade bergmästaren Claes Depken d.y. järnbruket Axmar bruk, han ägde redan Älvkarleby bruk. Redan året därpå såldes Axmar bruk till assessor Albrekt Brehm och övertogs sedan av hans dotter Brita Brehm (även kallad Järn-Brita) och därefter av hennes sonson Carl Albrecht Rosenadler. 1772 såldes bruket till greve Fredrik Adolf Löwenhielm, som redan efter fem år sålde det vidare till David Schinkel, vilken 1784 köpte Vifors bruk och 1893 Viksjö bruk, vilka tillsammans kom att kallas Hamrångeverken. Bruket kom att ingå i det inrättade von Schinkelska fideikommisset, mellan 1805 och 1890 då det såldes vidare till Bergvik och Ala AB.
När ryssarna invaderade kusten här 1721 brändes i stort sett hela bruket ner av ryssarna. Dåvarande ägaren Brita Brehm byggde upp bruket igen.
På 1860-talet gjordes en modernisering av bruket och hela bruksbebyggelsen flyttades närmare havet. En ny större hytta byggdes med bl.a. sex lancashirehärdar. Den hytta man ser idag är från 1860-talet och står kvar som ett monument från järnbrukstiden. I den gamla magasinsbyggnaden från 1870-talet är det idag en mycket populär restaurang och i anslutning till denna en välbesökt ställplats för husbilar.
Där de tidigare bruksbyggnaderna stått anlades en engelsk park och en stor herrgård, även kallat Vita slottet, uppfördes på 1860-talet av brukspatron von Schinkel.
Bruket var i drift fram till ca 1930, men lades formellt ner 1927. Idag är många bruksbyggnader rivna och även den stora herrgården. Parken är välbevarad och den vittnar om en svunnen tid av flärd och elegans, med sin damm och lusthus.
Idag ägs Axmar bruk av den ideella föreningen ”Hyttan”, som sköter och bevarar järnbruket och kulturreservatet i samråd med Länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Gamla industriområdet – Idag återstår ingenting ovan jord från det första bruket från 1671, men i nästan 200 år fanns här bruksbyggnader som masugn, hammarsmedja och kolhus på den här platsen. Hyttan fick sin vattenkraft ur Skärjån och elden brann på kol från de omgivande skogarna i Ödmåren. Idag är det svårt att ta in ljudet från de vattendrivna hamrarna som ekade högt i bruket och den sprakande elden som stod som en kvast från masugnskransen när man besöker den rofyllda platsen. Varje dygn kunde masugnen producera ungefär tre ton järn!
Efter att masugnen brändes ner, i samband med ryssarnas anfall och härjningar på Gästrikekusten år 1721, moderniserade bruksägaren anläggningen. Men i mitten av 1800-talet hade tiden hunnit ikapp och det föråldrade bruket revs, samtidigt som det nya byggdes upp närmare hamnen.
Slottet – Efter att bruket hade flyttat närmare hamnen i början på 1860-talet uppfördes en ny herrgårdsbyggnad på platsen för det gamla industriområdet. Herrgården som fick smeknamnet Slottet, eller det Vita slottet, var en pampig och slottsliknande byggnad med sina tre våningar och 36 rum fördelade på 700 kvadratmeter. Bottenvåningen tillhörde tjänstefolket och här fanns bl.a. kök och kontor. Paradvåningen låg en trappa upp. Den användes dels som bostad för familjen von Schinkel, dels som mottagnings- och festlokal. På tredje våningen bodde gästerna.
Bygget av slottet pågick under fyra år, men fullföljdes aldrig helt och det blev aldrig vinterbonat. Var det osämja i familjen? Ville svärdottern inte flytta till Axmar bruk? Tog pengarna slut? Teorierna och ryktena är många och ingen vet varför det blev så. Den väl ansedde arkitekten Johan Fredrik Åbom, som hade uppdraget att rita huset, var måttligt nöjd och kallade det hela för ett fuskbygge.
Brukets lönsamhet blev allt sämre mot slutet av 1800-talet. Det berodde framför allt på svensk järnindustri mötte större konkurrens, bl.a. från hyttorna i Storbritannien. 1890 valde familjen von Schinkel att flytta och sälja hela bruket till skogsbolaget Bergvik Ala AB och efter det stod huset mest tomt.
Vid andra världskrigets slut användes ”Slottet” som flyktingläger. I början av 1945 anlände de första flyktingarna och i slutet av året stängdes lägret. Hit kom såväl utarmade flyktingar från ett krigshärjat Europa som högt uppsatta tjänstemän från den tyska ambassaden i Stockholm. Det var ofta en spänd spänning i ”Slottets” salar med så så många människor med olika bakgrund samlade på samma ställe. Efter året som flyktingläger fick ”Slottet” stå och förfalla fram till 1970, då ägaren lät riva byggnaden. Idag återstår bara ett par hörngrundstenar och ett staket som hörde till terrassen kvar av slottet.
Engelska parken – Som personlig levnadstecknare åt kung Karl XIV Johan umgicks Bernt von Schinkel flitigt med kungen på slotten Haga och Drottningholm, som hade några av de första engelska parkerna i Sverige. Kunde kungen, kunde väl Bernt, så varför inte göra om hela det karga sotsvärtade och till stora delar slaggövertäckta områden där järnbruket legat till något mjukt och böljande.
Inspirerad av Haga, Drottningholm, Karlberg och andra engelska parker i Sverige såg han framför sig gestaltande vattendrag, planterade ädelträd, ett lusthus, broar, gångvägar och utblickar med de dramatiska ruinerna som blickfång i grönskan. Mitt i allt skulle en ståtlig herrgårdsbyggnad trona på en ö i parken.
Sagt och gjort. Han fick hjälp att rita parken och de anställda på bruket påbörjade det omfattande arbetet med att leda om vattendrag, fylla ut, bygga och plantera. Det var ganska platt, kargt, stenigt, fullt med slagg och jorden var svart av sot. En omfattande omformning av terrängen gjordes, något som även med vår tids maskiner hade varit ett mastigt och tidskrävande arbete. Block och stenar rensades bort, man fyllde upp och formade om, enorma mängder matjord lades ut, vattendragen fylldes igen eller leddes om, kanaler byggdes och stenförstärktes och den mjuka landskapsbilden vi ser idag tog form.
En engelsk park kännetecknas av att man hyllar naturen, snarare än tuktar den. Karaktäristiskt för en engelsk park är böljande linjer, oregelbundenhet, lummig grönska, kullar och dalsänkor, spänning mellan ljus och skugga, dammar och vattendrag, ruiner, inhemska växter, vattenfall, gamla träd som får bre ut sig, siktlinjer, blickfång och slingrande gångstigar. Parken smyckas ofta med statyer, urnor, tempel och lusthus. Ofta fanns en eremithydda, eller eremitens koja, en rustik och avskild plats för stillhet och eftertanke. Tanken är att man ska upptäcka något nytt bakom en buske, eller längs en slingrande gång.
I Axmar bruks engelska park finns en mängd av dessa beståndsdelar, även om parken genomgått förändringar genom åren. Sedan Axmar bruk blivit kulturreservat pågår ett långsiktigt arbete med att vårda den vackra parken. I samarbete med Länsstyrelsen kommer Föreningen Hyttan att successivt lyfta fram valda karaktärsdelar av parken för att åtminstone till en del återskapa Bernt von Schinkels vision om snudd på det omöjliga – en romantisk park i ett ogenomträngligt landskap. 2021 fick parken tillskottet – konstverket Järn-Britas koja. Konstverket är inspirerad av Axmar bruks historia, engelska parken och den del som saknades, nämligen eremitens koja. I Järn-Britas koja kan man övernatta och förhoppningsvis då då känna stillheten och få tid till eftertanke, i lummig grönska och med utsikt över den romantiska engelska parken.
Klensmedja och förråd – I engelska parken finns rester av en klensmedja och ett förråd från 1870-talet. I smedjan tillverkade man huvudsakligen finsmide som spik och andra mindre föremål samt reparerade brukets utrustning.
I förrådet fanns tre rum, där man förvarade råämnen till smidet och färdigsmidda föremål.
Husen är murade med slaggsten, en restprodukt från järnframställningen. En äldre smedja från 1831 har funnits på samma plats tidigare. Denna revs i samband med att ägaren lät bygga den nya smedjan. Där resterna av förrådet står idag fanns tidigare ett kolhus från från år 1798.
Svarthandel förekom på bruket. Klensmederna kunde ibland byta till sig järn från hammarsmederna. Föremålen tillverkades, såldes eller byttes vidare mot varor , som exempelvis smör. Verksamheten var förbjuden och kunde leda till ”kontorsbasta”, ett slags spöstraff på brukskontoret.
Ruiner är (ju) ett önskat element i engelska parker som ska representera romantiska minnen av historiens gång. De ansågs så viktiga att man ibland uppförde ruiner, i brist på äkta sådana.
Kvarn – Här på kvarnplatsen har bönderna länge använt vattenkraft för att mala spannmål i en gemensam kvarn. Ända sedan 1600-talet, kanske redan sedan medeltiden har det funnits en kvarn här.
Den nuvarande kvarnen är från 1860-talet då bruket moderniserades. Då rev man en kvarn från 1771 – årtalet har huggits in i ett av stenblocken under en trappa i kvarnstensutrymmet.
Bönderna här i trakten insåg att deras ägor hade ett stort värde. När brukets grundare ville köpa marken av bönderna lyckades de förhandla till sig rätten att jaga, fiska och även använda brukets kvarn gratis – för all framtid! Eftersom det numera är billigare att köpa mjöl förekommer ingen kvarndrift här längre.
Det som kan överraska är att kvarnbyggnaden har en så vacker exteriör med utsirade fönster. Anledning till detta var att festfolket på ”Slottet” skulle ha en vacker vy när de blickade västerut över kvarndammen.
Har man sin fyrbening, som kanske älskar att bada, med sig vid sitt besök på Axmar bruk så finns det en liten hundbadplats i kvarndammen.
Lusthuset – Det lilla lusthuset byggdes i nygotisk stil i samband med att den engelska parken uppfördes på 1860-talet. Hela huset strävar uppåt med höga och spetsbågiga fönster tillsammans med en hög och smal dörr. Högst upp på taket finns t.o.m. en spira. Notera hundhuvudena i medaljongerna ovanför fönstren. Sannolikt är det Johan Fredrik Åkerbom, som ritade ”Slottet”, som också är arkitekten bakom Lusthuset. Idag används byggnaden vid högtider som dop och bröllop.
Den sexkantiga lilla byggnaden fick en vacker placering på en utskjutande udde i övre dammen, väl synlig från herrgården. Lusthuset var ett exotiskt inslag i den engelska parken och användes av herrskapsfolket när de skulle koppla av och roa sig. Lusthuset är en s.k. fåfänga. Det är en benämning på dekorativa byggnader som saknar egentlig funktion. Dessa är vanliga i engelska parker.
Orangeri och trädgård – I slutet av 1870 fanns det på området ett orangeri. En omkringliggande trädgård, med bl.a. fruktträd och blomsterplanteringar, hörde också till. Den vita låga stenbyggnaden kallades även för växthuset. Ursprungligen bestod byggnadens mittdel av ett växthus med stora fönster mot söder och en skyddande vägg mot norr. Där kunde klimatkänsliga växter överleva under vintern tack vare ett varmluftssystem med eldstäder på olika håll i byggnaden. Till våren satte man åter ut växterna i krukor eller i den omkringliggande trädgården.
Trädgården tillhörde orangeriet och låg vänd mot solen, sydväst om byggnaden. Trädgården var indelad i fyra kvarter och här fanns odlingar fram till mitten av 1900-talet. Spåren finns fortfarande kvar i form av äppelträd, buskar och förvildade kulturväxter. Idag sköts en del av den ursprungliga trädgården privat.
Idag är det ett café i det gamla orangeriet och trädgården.
Kontor – Kontoret byggdes under 1800-talets senare del. I byggnaden har brukets administration hållit till och huset hade ursprungligen en ingång på gaveln mot vägen. På övervåningen finns två rum som användes för tillfälliga övernattningar. Den nätta träbyggnaden med sin snickarglädje skiljer sig arkitekturmässigt från resten av brukets byggnader.
Idag använder Föreningen Hyttan huset som föreningslokal.
Bruksgata med arbetarbostäder – Bruksgatan (som finns på andra sidan Axmarstig, dvs vägen som går mellan Axmar och Ljusne och därmed genom/förbi bruksområdet) vart tidigare full av liv och rörelse och här bodde bruksarbetare med sina familjer. Gatan band samman hyttområdet med resten av bruket.
Gatan löpte mellan två husrader. Vid vägens norra sida låg ursprungligen sex äldre arbetarbostäder. I samband med att den nya hyttan togs i bruk under 1860-talet flyttade man fyra bostadshus från Tönnebro till Axmar. De placerades mittemot de äldre arbetarbostäderna.
Idag återstår tre av bruksgatans tio hus. De äldre arbetarbostäderna revs under början av 1880-talet och på 1950-talet rev man ytterligare ett hus. Varje hus innehöll fyra lägenheter. På bottenvåningen bodde barnfamiljerna i ett rum och kök, på övervåningen inhystes ungkarlar och bruksarbetare i enkla rum. Bruksägaren var mycket mån om att arbetarna skulle ha goda bostäder för att hålla sig friska och därmed orka utföra ett bra jobb. Varje hushåll fick också en bit mark för att odla nyttoväxter. Det var ofta fruarna som skötte odlingen.
Idag är det privatbostäder i de gamla arbetarbostäderna och i ett av husen är det ett B&B.
Kanalen – Då industriområdet flyttades på 1860-talet byggdes en helt ny vattenkanal till den nya hyttan. Genom att leda vattnet i den nya kanalen utnyttjade man dammarnas mäktiga vattenkraft på ett effektivt sätt. Kanalen stensattes och förstärktes med jordvallar. Vid stensättningens slut tog en trätrumma vid som under tryck ledde vattnet hela vägen ner till hyttan. Trumman låg halvt nedgrävd i marken och var överfylld med jord. Efter att vattnet hade passerat genom hyttan rann det vidare ut i havet genom en stensatt kanal. Rester av kanalen kvar än idag. Numera porlar en bäck där kanalens vatten forsade fram.
Masmästarens bostad – Masmästarens ansvar var stort och statusfyllt och han fick därför ett eget hus. Det finns kvar än idag. Troligen uppfördes huset när hela bruket moderniserades på 1860-talet. Att ansvara för både masugnen och arbetet i hyttan var statusfyllt. Det krävdes lång erfarenhet, god känsla för olika material tillsammans med mycket kunskap om masugnens avancerade teknik. Vanligtvis gick yrket i arv och masmästarens barn fick tidigt lära av föräldern. Om masmästaren ansågs göra ett bra arbete belönades han med högre lön. Om hyttan och masugnen däremot skadades p.g.a. oaktsamhet, kunde masmästaren personligen hållas skyldig. Han tvingades då ofta lämna sin tjänst för att istället utföra straffarbete i hyttan, medan någon annan tog hans plats.
Axmar hytta – Det här är Axmars nya hytta som stod färdig 1861. Det var en mycket modern hytta med rostugn, masugn, Lancashiresmedja och valsverk i samma anläggning. Bruksägarna, far och son Berndt och Karl David von Schinkel, samlade med stor framtidstro hela företagets produktion till Axmar och lade ner bruken i Tönnebro, Viksjö och Vifors.
1927 tillverkades den sista järntackan. Då upphörde all industriverksamhet på platsen med undantag för en period när en tjärfabrik fanns här. Bara några år efter nedläggningen höjdes röster för att hyttan skulle bevaras som ett minnesmärke över svensk järnhantering.
Idag används hyttan för bl.a. konserter, teater, utställningar och andra aktiviteter. När vi besökte hyttan så förberedde man inför ett bröllop.
Slagghögar – Alldeles i närheten av hyttan finns det några stora högar. De här högarna består helt av slagg, restprodukten från järnframställningen. I slutet av brukets aktiva tid var högarna mycket större, t.o.m. högre än hyttan intill. I en masugn produceras enorma mängder slagg och det var svårt att bli av med allt. En del tippades i havet eller tappades i formar för att bli byggstenar, men det mesta hamnade på slagghögen. Efter brukets nedläggning körde man bort stora mängder för att använda vid vägbyggen och som utfyllnad i hamnen.
När järnmalmen har smält i masugnen lägger sig järnet på botten. Övriga restprodukter, som är lättare, flyter ovanpå och blir till en massa som bildar slaggsten ner den stelnar. Beroende på bl.a. temperatur och mineralsammansättningar kan slaggen var allt från gråsvart och porös till glasliknande blå och grön. Slagg är ett vackert material. Numera gör man t.om. smycken av materialet som slipas och innefattas som ädelstenar. Det skulle de gamla smederna veta…
Bruket och havet – Hamnen var Axmar bruks nav. Från hamnen fraktades färdigt järn, och in till hamnen kom järnmalm från gruvor på Utö i Stockholms skärgård, från Norduppland och från Bergslagen via Mälaren. Så gott som alla kontakter med omvärlden gick via havet och även om kolet fanns lokalt på land fraktade man det ofta sjövägen. Bruksarbetarnas mat kom med båt från Kusön, där bönderna och fiskarna förutom att leverera spannmål också fick betala arrende i form av fisk till bruket.
Skeppen var små, ofta inte större än dagens fritidssegelbåtar. Små slupar och galeaser fraktade för kustindustriernas räkning med endast några få man i besättningen. Bruket använde också egenbyggda fartyg med stolta namn som Zenobia och Cleopatra. Från början kunde fartygen lägga till vid kaj för att lassa och lossa. Men under 1800-talet blev skutorna större och hamnen grundare p.g.a. landhöjningen. Då ankrade man istället upp vid öarna utanför, dit ångbåtar drog ut lasten på pråmar för omlastning.
Bruksområdet fortsätter även utanför strandkanten. I vattnet finns tappade laster av tackjärn och högar med barlast från främmande hamnar. Här finns också vrak efter fartyg som förlist vid den steniga inseglingen.
Hamnmagasinet – Magasinet på bilden nedan uppfördes sannolikt 1816 och användes länge för att förvara brukets spannmål. Arbetarna på bruket hade ganska små jordbruket som inte kunde producera all den mat som de behövde. Därför måste de köpa mycket av sin mat från brukets matvarulager. Det låg bl.a. här i hamnmagasinet. Kostnaden drogs av på lönen. Byggnaden är uppförd på timrade stenkistor som är nedsänkta i vattnet och den har tre våningsplan. I nedre planet finns två portar, en mot land och en mot vattnet. Många varutransporter skedde med båt.
Idag används magasinet, som även kallas för Bläckhornet, för utställningar och försäljning av konst och konsthantverk.
Magasinbyggnad i slaggsten – I hamnen står en vacker magasinsbyggnad uppförd i slaggsten från järnbruket. Idag är Axmar Brygga Havskrog inrymd i den gamla magasinsbyggnaden från 1870. Det är en mycket populär restaurang och det är lätt att förstå när man besöker den. Utsikten från restaurangen ut mot havet är fantastisk. Maten är mycket god också!
Pråmtrafiken – Axmar bruk hade uppåt tio egna pråmar. De drogs av brukets ångbåt Carl från hamnmagasinen ut till Granskär här utanför, där de riktigt stora fartygen väntade. En del av pråmarna var gamla uttjänta skutor som tidigare gått på världshaven, men de flesta var byggda som pråmar på plats i Axmar. De var 15-20 meter långa och bar robusta namn som Lasse, Olof och Primus.
Pråmarna var kompletta arbetsplatser. Ombord fanns en imponerande uppsättning av verktyg och annan utrustning. Längst bak i aktern fanns ett litet utrymme med brits, spis och husgeråd. Man kunde alltså både äta och sova på pråmen.
Från 1880-talet började segelfartygens malmrutter att trafikeras av ångare. De hade seriekopplade pråmar på släp där var och en hade en liten besättning som bevakade lasten. Även om det blev både billigare och snabbare sved det nog lite i hjärtat på de gamla sjömännen, som med all sin seglingserfarenhet nu endast fick styra med i vågorna.
När bruket lades ned 1927 försökte man sälja pråmarna på auktion. Ingen ville dock köpa dem och de bogserades in i viken där de lämnades kvar. Här i Lenängsviken finns minst fyra pråmar, varav två sticker upp ovanför ytan.
Det finns en markerad vandringsstig ut till pråmarna, som till större delen är lättvandrad, men sista biten är det en smal spång och mycket uppväxt runtomkring. När vi kom fram till platsen där man ska kunna se pråmvraken, så kunde vi inte se några. Det är väldigt uppväxt där de ska ligga och vilket gör det svårt att se dem. Ett önskemål från min sida är att man håller det öppet så att man har en chans att se vraken om man nu gjort sig besväret att göra en markerad led dit.
Ställplats – I anslutning till hamnen och Axmar Brygga Havskrog finns en mycket populär ställplats för husbilar. Här finns en nyuppförd servicebyggnad och miljön är ju fantastisk med bruksmiljön in på knuten och hamnen och restaurangen.
Hitta hit: Axmarstig 209. Om man kommer söderifrån, sväng av E4:an lite norr om Hamrånge och kör Axmarstig norr ut. Axmar bruk ligger en bit norr om Axmar.
