Hjo är en sjöstad, som med stolthet bär en kogg i sitt stadsvapen. Det är dock inte så mycket bevänt med sjötrafiken på Vättern längre. Ända in på 1960-talet gick ångfartyget Trafik reguljära turer till Hästholmen på andra sidan Vättern och en annan skuta angjorde hamnen. Trafik finns förvisso kvar, men turerna hör till sommaren till… Hamnen är ändå fortfarande något av stadens själ.
Här vid Hjoåns mynning finns förmodligen en av förutsättningarna för det som skulle bli Hjo. På tidigt 1100-tal kom de franska klosterbröderna från Clairvaux i Frankrike upp till ett kargt nordanland, de delvis motsträviga göterna och svearna skulle kristnas fullt ut.
På östgötasidan byggdes Alvastra och på västgötasidan Varnhems kloster. Logistiken blev viktig och för sjöfarare fanns här Hjoån som en skyddad ankringsplats. Landvägen till Alvastra var 13 mil i tämligen obanad terräng och med stor risk att bli både rånad och ihjälslagen. Vattenvägen var (är) det två mil. De två milen över den oberäkneliga Vättern var då att föredra.
På 1200-talet ägde både Alvastra och den mäktiga Bjälboätten i Vadstena stora jordegendomar på västgötasidan, vilket självklart ökade överfarterna och ställde större krav på ankringsplatser, mat och husrum.
Under tidigt 1600-tal bekostade hertig Johan, halvbror till Sigismund, brorson till Karl IX och kusin till Gustav II Adolf, en brygga vid Hjoåns mynning så att större fartyg skulle kunna lägga till. Rester finns kvar under vattnet, men en av bryggans ekstockar är bärgad och utställd på åns norra sida.
Idag är hamnen en myllrande plats där man flanerar, äter och dricker gott.
Hitta hit: Mellan Stadsparken och centrum.
