1834 drabbades Sverige av en koleraepidemi för första gången. Den 8 augusti 1834 kungjordes det av Sundhetsnämnden i Karlskrona att en kolerakyrkogård skulle anläggas. Grevinnan Wachtmeister låg bakom valet av plats – på ön Saltöns östra sida. Kyrkogården invigdes den 14 oktober samma år.
Koleraepidemin drabbade bl.a. Ronneby och Karlshamn hårt, men det finns inga antecknade dödsfall från Karlskrona, och kyrkogården användes aldrig.
Den 8 augusti 1853 drabbades Karlskrona av en desto dödligare koleraepidemi. På omkring 10 veckor dog 1000 av stadens då 14.000 invånare, och många av dessa är begravda på kyrkogården. Två av de som dog var läkarna Magnus Furst och F.A. Kramer.
Saltö saknade broförbindelse 1853, vilket innebar att de avlidna färdades med båt till ön. Det fanns likbodar vid Fiskbron vid Wisens gränd där de döda förvarades innan de fördes över till kyrkogården.
År 1853 hölls två begravningar om dagen på kyrkogården, en klockan 07:00 och en klockan 19:00.
Kyrkan är skyddad i enlighet med Fornminneslagen. Den är omgiven av en bogårdsmur av kallmurad sten som är 1,2 meter hög och 0,75 meter bred.
Det finns ett tjugotal gravstenar på kyrkogården samt ett stort antal rännor från nord-nordöst mot syd-sydväst med en bredd på två meter och ett djup på 0,5 meter. Dessa rännor är sannolikt massgravar för koleraoffren. Omkring 600 personer beräknas ligga begravda här.
Hitta hit: Dragsövägen, alldeles intill Saltö varv på Saltö.
