Klara kyrkogård, i centrala Stockholm, har i stort sett samma utsträckning idag som den hade på 1600-talet. På kyrkogårdens södra sida finns en rad gravkor uppförda under 1700-talet. Här fann bland andra Carl Michael Bellman sin sista vila.
I norra vapenhuset i Klara kyrka finns en gravkammare med bland annat Anna Christina Wargs (Cajsa Warg) grav.
På Klara kyrkogård återfinns gravarna för Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren, Carl Gustaf af Leopold, Gustaf Åkerhielm, Lennart Helsing, Johan August Sandels och Per Thunarf. Den sistnämnde var organist i Klara kyrka i omkring 30 års tid.
På benhuset märks en lång inskription på latin ägnat åt den österrikiske diplomaten Christoph Theodor Antivari (1690-1763). Man vet inte så mycket om Antivaris bakgrund. Han var, med några korta avbrott, från 1728 och till sin död 1763 kejserlig resident i Stockholm. Han tjänade två tysk-romerska kejsare, Karl XV och Frans I samt kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Under hans tid som sändebud i Sverige regerade Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771).
Antivari stod bakom många donationer i Stockholm, bland annat till Klara kyrka. Han ägde ett omfattande bibliotek, med talrika volymer om historia och juridik. Antivari adlades ”von” 1763, men blev aldrig introducerad, samma år som han avled.
Mitt bland raden av gravkor ligger kyrkans begravningskapell, även kallat Lillkyrkan. Byggnaden uppfördes 1889 efter ritningar av arkitekt Gustaf Dahl. Fasaderna är målade med gul oljefärg. Yttertaket är format som en kupol och täckt med kopparplåt. Byggnaden är blåmärkt enligt Stockholms stadsmuseum.
Varje vardag på förmiddagar möts Lärjungaskolan inne i Lillkyrkan – det är en folkhögskolekurs för dig som vill lära dig mer om den kristna tron och fördjupa dig i lärjungaskap. Under några eftermiddagar varje vecka möts också Stockholms missionärsskola här inne.
Gustaf Fredrik Åkerhielm (1776-1853) var en friherre, militär, teaterchef och ämbetsman. Han var son till ryttmästaren Samuel Fredrik Åkerhielm och Fredrika Lovisa Uggla. Han blev kornett vid Livhusarerna 1793 och ryttmästare 1801, deltog i finska kriget och blev 1810 överstelöjtnant. År 1811 tog han avsked med överstes titel.
Efter den militära karriären bytte han bana helt. 1818-1823 var Åkerhielm direktör för Kungl. Maj:t Hovkapell och spektakler. Han var chef för Kungliga Teatern i Stockholm, och författade några tragedier, som exempelvis ”Engelbrekt”.
Åkerhielm hade flera karriärer på gång. Han blev ordförande för Styrelsen för Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket, Kriminalvårdens föregångare, år 1826. Han försökte humanisera fångvården i tidens anda. År 1827 blev han även generaltulldirektör.
Från 1800 deltog Åkerhielm i riksmötena och var även riksdagsman. Han var ordförande i Konstitutionsutskottet 1817-1818, statsrevisor 1820, ordförande för riksgäldsfullmäktige 1821-1831. 1831 kallades han till statsrådet, och tillhörde Karl XIV Johans mer moderata rådgivare. När oppositionen tvingade fram förändringar i statsrådet tvingades Åkerhielm avgå.
Han var gift två gånger. Första hustrun Åkerhielms syssling, Helena Charlotta, men äktenskapet var barnlöst. Han gifte om sig med den danska hovfröken Elisabet Sofia Anker, vars mor var av pommersk adel. I det äktenskapet fick han sonen Gustaf Åkerhielm som kom att bli statsminister.
Nils Nyman Jonasson var det inte lätt att hitta någon information om. Men, det jag har fått fram är att han var handelsman och bryggare. Han föddes 1709 och avled 1762. Han ska på något sätt ha hjälpt Klara kyrka och fattighus efter branden 1751 och suttit i kyrkorådet. Han gifte sig den 5 februari 1736 med Christina Westman född 1719 och avliden 1795. Christina var ett av nio barn till den rike bryggaren Lorenz Eriksson Westman (1690-1730) och Magdalena Lütkeschwager Lorentz. Christina fick dottern Christina med Nils. Vid makens död övertog hon hans bryggeri och fastigheter. Hon bodde i ett eget hus på Norrmalm med en hushållerska, fem tjänstekvinnor och tio bryggardrängar. Hon ska fram till sin död ha varit fullt frisk och handlingskraftig, och ärvdes av sina dottersöner.
Christina blev 1738 ägare till Kirsteinska huset, och utverkade tillstånd att året därpå inhysa Stenborgs teater genom att hyra ut det till Carl Stenborgs teatersällskap. Bellman beskrev henne i sin ofullbordade levnadsbeskrivning från 1794 som barsk, ”manhaftig” och myndig, med förmågan att sätta sig i respekt, överviktig och ständigt iklädd en karaktäristisk bindmössa. Hon ska också ha varit gästfri, godhjärtad och välgörande. Christina Nyman skildras i skådespelet ”En konung” av Oscar Wijkander från 1870.
Det är inte ofta man hittar mer information om kvinnan än mannen, men i det här fallet var det onekligen så, vilket gläder mig oerhört mycket.
Carl Gustaf Leopold (1756-1829) var en svenska författare, poet och dramatiker. Leopold var son till tulltjänstemannen Carl Adam Leopoldt och Märta Christina Hobel, och växte upp i Norrköping.
Leopold skrev en avhandling om svensk rättstavning, vilket lade grunden till den moderna svenska stavningen.
Han ingick äktenskap 1790 med Sarah Petronella Fehman (1761-1829), vars mor var oäkta dotter Frederik V av Danmark. Det var ett barnlöst äktenskap.
Sin egentliga ryktbarhet erhöll Leopold genom sitt ”Ode öfver den 1 nov. 1778”, (datumet för Gustav IV Adolfs födelse) vilket utgick i två upplagor och hälsades med stort bifall.
I februari 1786 blev han biträdande sekreterare till kung Gustav III som gav honom bostad på slottet och som även redde ut hans affärer. Nu följde framgång på framgång. I juni 1786 valdes Leopold till ledamot av Svenska Akademien som förste innehavare av stol nummer 16. I början av 1787 blev han bibliotekarie vid Drottningholms bibliotek och 1788 kungens handsekreterare.
Leopold var inte allmänt uppskattad av sina samtida. Inofficiellt kallades han ”Hans Poetiska Majestät”, men det var med viss sarkasm.
Leopold tillkallades under ryska kriget till kungen för att denne ville njuta av hans vittra umgänge och kvicka skämt.
Med kungens död (1792) upphörde naturligtvis Leopolds dittills innehavda befattning, och han fick jobb på tidningen Extra Posten. När Gustav IV Adolf blev myndig (1796) flyttade Leopold tillbaka till Stockholm. 1799 utnämndes han till kansliråd och fick åter en fast syssla och en lugnare ekonomisk ställning.
Leopold adlades 1809 med namnet af Leopold. Han blev vid samma tid som adlandet även ledamot av Kanslistyrelsen. Ätten utslocknade med honom 1829.
Sina senare år tillbringade Leopold tillbakadragen och dikterade åtskilliga populära filosofiska betraktelser samt en mängd med brev.
1832 lät Svenska Akademien uppföra den här gravvården på Klara kyrkogård över sin ledamot och hugfäste även 1861 hans minne genom en medalj, då Bernhard von Beskow författade hans biografi. Efter Leopolds död utgavs de tre sista delarna av hans ”Samlade Skrifter”.
Carl Fredrik Gylling (1765-1837) var kryddkramhandlare i Stockholm och farfar till bröderna Gustaf Erik (1850-1912) och Johan August (1852-1917), av vilka den förre blev svensk konsul i Montreal och den senare docent i latin i Lund och lektor i Visby. Och det är vad jag fått fram om honom.
Författaren och översättaren Lennart Hellsing (1919-2015) son till köpmannen Paul Hellsing och Sigrid Rohloff föddes i Västanfors, Västmanland.
Efter att ha gått tekniskt gymnasium arbetade han som ingenjör, bokhandelsmedhjälpare och journalist samt låg inkallad under andra världskriget i Tornedalen. Han var litteraturkritiker i Stockholms-Tidningen och barnboksskribent i Aftonbladet.
Han var gift med den finländska operasångerskan Maaria Eira 1947-1952 och med skådespelerskan Yvonne Lombard från 1953 fram till sin död och de fick fem barn, bland andra författaren Susanna Hellsing, konstnären Petter Hellsing och författaren Jöns Hellsing.
Lennart hade under åren 1943-1944 fått barnverser tryckta i tidskriften Vi och han debuterade 1945 med diktsamlingen Akvarium och utkom samma år med barnboken Katten blåser i silverhorn.
Med boken Krakel Spektakel och Kusin Vitamin (1952) inledde Lennart Hellsing ett samarbete med tecknaren Poul Ströyer. Krakel Spektakel förekommer sedan i ett antal av Hellsings böcker. Flera av Hellsing verser och visor har blivit tonsatta, verserna i Bananboken tonsattes av Georg Riedel och ”Här dansar herr gurka”, ”Krakel Spektakel” och ”Det var så roligt jag måste skratta” är tonsatta av kompositören och pianisten Knut Brodin.
Lennart Hellsing var också en flitig översättare, bland annat av engelska barnkammarrim. Utöver Ströyer har Hellsings böcker illustrerats av bland andra Tommy Östmar, Stig Lindberg, Fibben Hald och Ulrica Hydman Vallien.
Hellsing erhöll Gulliverpriset 1971 och har suttit i Svenska barnboksakademin. 1989 utnämndes han till filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet. Hellsing var också finalist för sitt livsverk som barnboksförfattare till H.C. Andersen-medaljen både 2010 och 2012.
Carl Michael Bellman (1740-1795) behöver väl ingen större presentation. Hans mest kända verk är Fredmans epistlar och Fredmans sånger, och han betraktas som en av Sveriges största nationalskalder. Hans produktion var synnerligen riklig och omväxlande, den omfattande bland annat dikter, visor, ordensparodier, skådespel, översättningar och religiös diktning. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade Ulla Winblad.
Carl Michael Belmman var son till sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre och Catharina Hermonia. Han föddes i Stora Dauerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan. I samband med arvsskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Dauerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd).
Bellman fick sin utbildning i hemmet av informatorer. I december 1757 anställdes Bellman på prov i Rikets ständers bank, trots att siffror inte var hans starka sida. I januari 1759 avlade han inträdesprov för anställning vid Riksbanken och visade då upp kunskaper i franska och tyska, men fortsatt svaghet i matematik. Att han anställdes har därför tolkats bero lika mycket på kontakter som kunskaper. Till sommaren blev han extra ordinarie vid Riksbanken, vilket var en oavlönad anställning. Bellman fortsatte att bo hos föräldrarna, och levde på lån.
År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med ”Evangeliska dödstankar”, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnade sin mor. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil.
Bellman levde över sina tillgångar, vilket gjorde att han drog på sig skulder. Efter att ha begärt avsked från banken anställdes han 1764 vid manufakturkontoret, bland annat efter att styrelsemedlemmen Anders Lissander gått i god för honom.
Det Lissanderska hemmet tog alltmer formen av en litterär salong, med Bellman som huvudattraktion. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Bellman fann också en scen ute på krogarna, där han underhöll med dryckesvisor.
1767 fick Bellman arbete på generaltulldirektionen, där han 1770 avancerade kansliet.
1772 genomförde Gustav III en statskupp och Bellman tog monarkens parti. Hans ”Gustafs skål” blev kampsång för kuppmakarna. Kuppen ledde bland annat till att tulldirektionen omorganiserades och Bellman förlorade sin tjänst, även om han fick behålla lönen. Han kunde vid behov fortfarande inkallas, vilket han inte gillade. I september 1775 befriades han från dessa uppgifter.
Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. I januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet och samma år fick han titel hovsekreterare.
Efter att ha erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847). De fick fyra barn tillsammans. Det första fick kungaparet Gustav III och Sofia Magdalena som faddrar.
Familjens ekonomi var hela tiden ansträngd, ingen av de vuxna tycks ha haft sinne för ekonomi. Lovisa kan möjligen ha bidragit till att förbättra inkomsterna genom sömnadsarbete, vilket egentligen ansågs otänkbart för högre ståndspersoner.
Bellman var medlem i flera ordnar, bland annat Frimurarorden, Augustiorden och Par Bricole. I slutet av 1780-talet började Bellman alltmer umgås i konstnärskretsar och inte som tidigare med mindre framgångsrika författare.
Trots att Bellman var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant. Bellman och hans familj flyttade ofta, hela tiden till sämre bostäder. Sista adressen låg i ett hus nära Gamla Kungsholmsbron i korsningen Gamla Kungsholmsbrogatan och Lilla Munklägersgatan, idag en del av Centralstationens banområde. På denna tid låg detta utanför staden.
I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. År 1794 sattes han i arrest för en obetald fordran, en så kallad bysättning, i högvaktsflygeln, på Stockholms slott. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Bellman avled strax efter att han släppts ut ur häktet, en vecka efter sin 55-årsdag, i tuberkulos. Han begravdes på Klara kyrkogård i en omärkt grav. På 1840-talet skapades en gravplats på Norra Begravningsplatsen i Solna. År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.
Anna Maria Lenngren, född Malmstedt (1754-1817) var dotter till Magnus Brynolf Malmstedt, professor vid universitetet i Uppsala, och Märta Johanna Florin.
Under sin fars ledning fick hon en omfattande beläsenhet, särskilt inom den latinska och franska litteraturen. Efter att hon fyllt 18 år började hon publicera dikter i olika tidningar, främst osjälvständiga stilkopior. Hennes första mer betydande dikt blev ”The-Conseillen”, publicerad 1775, i vilken hon gisslar skvallret, förtalet och struntpratet bland damerna vid tebordet.
Som ung sysslade Lenngren med översättning bredvid sitt eget skrivande av olika texter bland annat operor och dramatik till bland annat Bollhusteteatern.
1870 gifte sig Anna Maria med kommersrådet och tidningsredaktören Carl Peter Lenngren. I samband med giftermålet upphörde hennes offentliga författarverksamhet, men hon publicerade anonymt under 1780-talet ett 50-tal dikter i Stockholms-Posten. I samband med att hennes man blev ägare av tidningen började hennes bidrag till tidningen bli flitigare. De främsta av hennes dikter härrör från tiden 1793-1800.
Lenngren var medlem i sällskapet Utile Dulci. Hennes främsta genre är satiren, riktad mot högfärdig adel såväl som dem som fjäskade för den. Hon skrev också idyller, men vände sig mot den urvattnade form, ”så sann och menlös att den bräker”, som den vanligen tog sig och skrev istället om mer konkreta händelser, som en fest i en prästgård.
Lenngren uppträdde främst anonymt, och förs efter efter hennes död gav maken 1819 ut hennes dikter under titeln ”Skaldeförsök”. Hennes namn var dock välkänt i litterära kretsar, och Svenska Akademien försökte upprepade gånger finna sätt att visa sin uppskattning utan att hon ville motta den, och Carl Gustaf af Leopold diskuterade till och med i ett brev om hon kunde tänka sig att bli invald.
Hennes död föregicks av svåra och långvariga plågor orsakade av bröstcancer. Hon genomgick en smärtsam men fruktlös operation och dog ett år därefter.
Det är något med att promenera på en kyrkogård som ligger mitt i en pulserande stad, det är trots allt myller runt omkring ändå ett lugn här. När jag besökte Klara kyrka och kyrkogård en marsdag 2022, så hade jag inte så jättelång tid på mig då jag bara hade några timmar i Stockholm innan det var dags att åka hem. Jag hoppas jag kommer ha möjlighet att besöka kyrkan och kyrkogården igen, med lite mer tid den gången.
Hitta hit: Klara Östra kyrkogata 7-9, Stockholm.
